David och Jonatan

¹ Men David flydde från Najot i Rama och kom till Jonatan och frågade: ”Vad har jag gjort? Vilken skuld eller synd har jag inför din far eftersom han försöker ta mitt liv?” ² ”Aldrig!” svarade Jonatan. ”Du ska inte dö. Min far gör ingenting, varken stort eller smått, utan att låta mig få veta det. Varför skulle han då dölja detta för mig? Nej, så ska inte ske.” ³ Men David försäkrade med ed och sade: ”Din far vet mycket väl att du tycker om mig. Därför tänker han: Jonatan ska inte få veta det, så att han inte blir bedrövad. Men så sant Herren lever och så sant du själv lever: Det är inte mer än ett steg mellan mig och döden.” ⁴ Då sade Jonatan till David: ”Vad du än önskar ska jag göra för dig.”

⁵ David sade till Jonatan: ”I morgon är det nymånad*, och då skulle jag egentligen sitta till bords med kungen. Men låt mig nu gå och gömma mig ute på marken till i övermorgon kväll. ⁶ Om din far saknar mig, så säg: David bad mig enträget att få skynda i väg till sin stad Betlehem,* där hela släkten nu firar sin årliga offerfest. ⁷ Om han säger: ’Bra!’, då kan din tjänare vara trygg. Men blir han arg, så vet du att han har ont i sinnet. ⁸ Visa nu godhet mot din tjänare, eftersom du har låtit din tjänare ingå ett Herrens förbund med dig. Men om det finns skuld hos mig, så döda mig du! Varför föra mig till din far?” ⁹ Jonatan svarade: ”Nej aldrig! Märker jag på något sätt att min far har bestämt sig för att göra något ont mot dig, så talar jag om det för dig.” ¹⁰ Då sade David till Jonatan: ”Vem ska meddela mig om din far ger dig ett hårt svar?”

¹¹ ”Kom”, sade Jonatan, ”vi går ut på fälten!” Så gick de båda ut på fälten. ¹² Och Jonatan sade till David: ”Vid Herren, Israels Gud: jag ska fråga min far vid den här tiden i morgon eller i övermorgon, och finner jag att det låter bra för David så lovar jag att sända bud till dig och avslöja det för dig. ¹³ Må Herren straffa Jonatan både nu och i framtiden om jag inte avslöjar för dig ifall min far har bestämt sig för att göra dig något ont, så att du kan gå din väg i trygghet. Må Herren vara med dig, så som han har varit med min far. ¹⁴ Lova mig att du visar Herrens godhet mot mig så länge jag lever, och att du när jag dör ¹⁵ aldrig upphör med din godhet mot mitt hus, inte ens när Herren har utrotat Davids alla fiender från jorden.”

¹⁶ Så slöt Jonatan förbund med Davids hus och sade: ”Herren ska ställa Davids fiender till svars.” ¹⁷ Av kärlek till David gav Jonatan på nytt sin ed till honom, för han älskade honom lika djupt som sitt eget liv.

¹⁸ Sedan sade Jonatan till honom: ”I morgon är det nymånad, och då kommer du att saknas, för din plats står tom. ¹⁹ Men skynda dig i övermorgon ner till platsen där du gömde dig den dag då ogärningen skulle ha ägt rum, och vänta där vid Eselstenen. ²⁰ Då ska jag skjuta tre pilar bredvid den, som om jag sköt mot ett mål. ²¹ Sedan skickar jag min tjänare att hitta pilarna. Om jag då säger till tjänaren: Se, pilarna är bakom dig, ta upp dem! Då kan du komma fram och vara trygg, då är det ingen fara så sant Herren lever. ²² Men om jag säger till den unge mannen: Se, pilarna är framför dig, längre bort! Gå i så fall din väg, för Herren sänder dig bort. ²³ Och i det som vi har talat om, du och jag, är Herren vittne mellan mig och dig för all framtid.”

²⁴ David gömde sig ute på marken. När nymånaden var inne satte kungen sig till bords för att äta. ²⁵ Kungen satte sig på sin vanliga plats, platsen vid väggen. Jonatan reste sig, och Abner satte sig vid Sauls sida. Men Davids plats stod tom. ²⁶ Saul sade ingenting den dagen, för han tänkte: ”Något har hänt honom. Han är nog inte ren*. Säkert är han inte ren.” ²⁷ Men nästa dag, dagen efter nymånadsdagen, stod Davids plats också tom. Då sade Saul till sin son Jonatan: ”Varför har Ishais son inte kommit till måltiden, varken i går eller i dag?” ²⁸ Jonatan svarade Saul: ”David bad mig enträget att få gå till Betlehem. ²⁹ Han sade: Låt mig gå, för vi har en släktofferfest i staden och min bror själv befallde mig att komma. Om jag funnit nåd för dina ögon, så låt mig gå och besöka mina bröder. Därför har han inte kommit till kungens bord.”

³⁰ Då blev Saul rasande på Jonatan och sade till honom: ”Du son till en fallen och upprorisk kvinna! Jag visste det, du har tagit parti för Ishais son till skam för dig själv och till skam för din mor som har fött dig. ³¹ För så länge Ishais son lever på jorden är varken du eller din kungamakt säker. Skicka nu efter honom och hämta hit honom till mig, för han måste dö!” ³² Jonatan svarade sin far Saul: ”Varför ska han dödas? Vad har han gjort?”

³³ Då kastade Saul spjutet mot honom för att genomborra honom. Jonatan förstod nu att hans far var fast besluten att döda David. ³⁴ Jonatan reste sig från bordet i häftig vrede och åt ingenting den andra nymånadsdagen, för han var bedrövad för Davids skull eftersom hans far hade skymfat honom.

³⁵ Nästa morgon gick Jonatan ut på marken vid den tid han hade bestämt med David. Han hade en liten pojke med sig. ³⁶ ”Spring och hitta pilarna som jag skjuter”, sade han till pojken. Medan pojken sprang sköt Jonatan pilen över honom. ³⁷ När pojken kom till stället dit Jonatan hade skjutit pilen, ropade Jonatan efter honom: ”Pilen är framför dig, längre bort!” ³⁸ Och Jonatan ropade efter pojken: ”Fort, skynda dig, stanna inte!” Pojken som Jonatan hade med sig tog upp pilen och kom till sin herre. ³⁹ Men han visste inte vad det var fråga om, bara Jonatan och David visste det. ⁴⁰ Jonatan lämnade sina vapen till pojken som han hade med sig och sade till honom: ”Gå, ta med dem till staden.”

⁴¹ Men sedan pojken hade gått, kom David fram från södra sidan. Han föll ner till jorden på sitt ansikte och bugade sig tre gånger. De kysste varandra och grät tillsammans, och David grät högt. ⁴² Jonatan sade till David: ”Gå i frid. Vi har båda gett vår ed vid Herrens namn när vi sade: Herren ska vara vittne mellan mig och dig, mellan mina efterkommande och dina för all framtid.” ⁴³ Sedan bröt David upp och gick sin väg, och Jonatan gick in i staden igen.