¹ Job fortsatte sin utläggning. Han sade:

¹² för jag räddade den fattige

som ropade

och den faderlöse

som ingen hjälpare hade.

¹³ Den döende välsignade mig,

änkans hjärta fick jag att jubla.

¹⁴ Jag klädde mig i rättfärdighet

och den var min klädnad,

rättvisan var min mantel

och huvudbonad.

¹⁵ Jag var ögon åt den blinde

och fötter åt den halte.

¹⁶ Jag var en far för de fattiga

och redde ut den okändes sak.

¹⁷ Jag krossade

den orättfärdiges käkar

och ryckte rovet från hans tänder.

¹⁸ Jag tänkte då:

”I mitt eget bo ska jag dö,

mina dagar blir många

som sanden.

¹⁹ Min rot sträcker sig till vattnet,

nattens dagg vilar i mina grenar.

²⁰ Min ära är ständigt ny,

och min båge förnyas* i min hand.”

²¹ De lyssnade på mig och väntade,

de var tysta inför mitt råd.

²² Efter mig talade ingen,

och mina ord vederkvickte dem.

²³ De väntade på mig som på regn,

de öppnade sin mun

som efter vårregn.

²⁴ Jag log mot dem när de misströstade,

och de tog emot mitt ansiktes ljus.

²⁵ Jag valde väg åt dem

och satt som hövding,

jag tronade som en kung

bland sina män,

som en som tröstar de sörjande.