Kapitel 11
Guds hjärta för upproriska Israel
När Israel var ung
fick jag honom kär,
och ut ur Egypten
kallade jag min son.
2 Men ju mer man kallar dem,
desto mer drar de sig undan.
De offrar åt baalerna
och tänder rökelse
åt avgudabilderna.
Ändå var det jag
som lärde Efraim att gå
och som tog dem i mina armar.
Men de förstod inte
att jag ville hela dem.
4 Med lena band drog jag dem,
med kärlekens band.
Jag var för dem lik den som
lättar oket över deras nackar,
jag böjde mig ner till dem
och gav dem mat.
5 De ska inte få vända tillbaka
till Egyptens land,
utan Assur ska bli deras kung
eftersom de vägrade
att omvända sig.
6 Svärdet ska rasa i deras städer
och förstöra deras bommar
och frossa omkring sig
för deras onda planers skull.
7 Mitt folk hänger fast
vid sin otrohet mot mig,
och hur man än kallar dem
till den som är därovan,
upphöjer ändå ingen honom.
Hur ska jag kunna överge dig, Efraim?
Ska jag lämna dig, Israel?
Hur ska jag kunna göra med dig
som med Adma
och behandla dig som Sebojim?
Mitt hjärta vänder sig i mig,
all min barmhärtighet vaknar.
Jag vill inte utföra
min brinnande vrede,
jag vill inte ödelägga Efraim igen,
för jag är Gud
och inte en människa.
Jag är helig bland er
och vill inte komma med vrede.
Herren ska de följa,
och han ska ryta som ett lejon.
Han ska ryta och barnen
ska komma
med bävan västerifrån.
11 De ska komma med bävan
som fåglar från Egypten
och som duvor från Assurs land,
och jag ska låta dem bo i sina hus,
säger Herren.
Israels synd
12 Efraim har omgett mig med lögn,
Israels hus med svek.
Juda är ännu trolös mot Gud,
mot den Allraheligaste,
den Trofaste.
