Svenska Folkbibeln
Israels avguderi och otacksamhet
darrade man,
han upphöjde sig själv i Israel.
Men han drog skuld över sig
genom Baal och dog.
De gjuter sig avgudabilder
av sitt silver,
avgudar efter sitt eget förstånd,
alltsammans verk
av hantverkare.
Folk säger om dem:
”De offrar människor,
de kysser kalvar*.”
som dagg som tidigt försvinner,
som agnar som blåser bort
från tröskplatsen
och som rök från en skorsten.
alltsedan du var i Egyptens land.
Du ska inte veta av
någon annan Gud än mig,
och det finns ingen annan frälsare
än jag.
i den brännande torkans land.
desto mättare blev de,
och när de var mätta
blev deras hjärtan högmodiga,
och därför glömde de mig.
jag lurar som en leopard
vid vägen.
björnhona som mist sina ungar.
Jag river upp deras bröstkorg
och slukar dem där
som en lejonhona.
Markens vilddjur
ska slita dem i stycken.
att du är emot mig, din hjälp.
Var är den som skulle rädda dig
i alla dina städer?
Och var är dina domare,
du som sade:
Ge mig en kung och furstar?
och i min vrede tar jag bort honom.
som i en pung,
och hans synd är i förvar.
men han är en oförståndig son:
han kommer inte fram
ur moderlivet
när tiden är inne.
ska jag friköpa dem,
från döden
ska jag återlösa dem.
Du död, var är dina plågor?
Du dödsrike, var är din udd*?
Ånger är fördold för mina ögon.
ska det komma en östanvind,
en Herrens vind
som blåser upp från öknen.
Då ska hans brunn torka ut
och hans källa sina.
Vinden ska röva bort
alla dyrbarheter
ur skattkammaren.