Svenska Folkbibeln
lever en kort tid
och mättas av oro.
och vissnar,
som en skugga flyr hon
och kan inte bestå.
mig drar du till doms inför dig.
Nej, inte en enda!
och hennes månaders antal
är fastställt av dig,
om du har satt en gräns
som hon inte kan överskrida,
och ge henne ro,
låt henne få glädje av sin dag
som en daglönare.
huggs det ner kan det gro igen
och nya skott ska inte saknas.
och stubben dör i mullen,
och skjuta skott som ett ungt träd.
När en människa ger upp andan,
var är hon då?
och en flod sinar och torkar ut,
och står inte upp igen.
Först när inte himlen finns mer
vaknar hon och reser sig
från sin sömn.
gömma mig i dödsriket,
dölja mig tills din vrede upphör,
sätta en bestämd tid för mig
och tänka på mig!
få liv igen?
Då skulle jag hålla ut
i min mödas tid
tills min avlösning kommer.
och jag skulle svara dig,
du skulle längta efter
dina händers verk.
skulle du inte ge akt på min synd.
och du skulle täcka över min skuld.
och vittrar bort,
som klippan flyttas från sin plats,
som dess flöden sköljer bort myllan,
så gör du människans hopp
om intet.
och hon går bort,
du förändrar hennes ansikte
och sänder i väg henne.
vet hon det inte,
om de blir ringa
ser hon det inte.
sin egen plåga,
hennes själ bara sin egen sorg.