I Makedonien och Grekland

Kapitel 20

¹ När oroligheterna hade lagt sig, kallade Paulus till sig lärjungarna och förmanade och tröstade dem. Sedan tog han farväl och for till Makedonien.² Och när han hade farit genom det området och talat många uppmuntrande ord till bröderna, kom han till Grekland,³ där han uppehöll sig i tre månader. Men då judarna förberedde ett attentat mot honom, just som han skulle avsegla till Syrien, bestämde han sig för att resa tillbaka genom Makedonien.⁴ Med honom följde Sopater, Pyrrhus son, från Berea, Aristarkus och Sekundus från Tessalonika, vidare Gajus från Derbe och Timoteus samt Tykikus och Trofimus från Asien.⁵ Dessa reste i förväg och väntade på oss i Troas.⁶ Efter det osyrade brödets högtid seglade vi själva från Filippi, och fem dagar senare träffade vi dem i Troas, där vi stannade i sju dagar.

I Troas

⁷ Den första dagen i veckan* var vi samlade till brödsbrytelse. Paulus samtalade med de församlade, och eftersom han skulle resa nästa dag, fortsatte han att tala ända till midnatt.⁸ Det fanns ganska många lampor i det rum på översta våningen, där vi var samlade.⁹ I fönstret satt en ung man som hette Eutykus. Han föll i djup sömn när Paulus talade så länge, och i sömnen föll han ner från tredje våningen, och när man lyfte upp honom var han död.¹⁰ Paulus gick då ner, böjde sig över honom och tog honom i sina armar och sade: "Var inte oroliga. Han lever."¹¹ Därefter gick Paulus upp igen och bröt brödet och åt. Sedan han hade talat länge, ända till gryningen, gick han därifrån.¹² Och de förde fram den unge mannen. Han levde, och de blev mycket uppmuntrade.

Från Troas till Miletus

¹³ Vi andra gick i förväg ombord på skeppet och avseglade till Assos, där vi skulle ta Paulus ombord. Så hade han bestämt, eftersom han själv tänkte ta landvägen.¹⁴ Så snart han träffade oss i Assos, tog vi honom ombord och kom till Mitylene.¹⁵ Därifrån avseglade vi nästa dag och nådde fram i höjd med Kios. Dagen därpå lade vi till vid Samos och efter ännu en dag kom vi till Miletus.¹⁶ Paulus hade nämligen beslutat att segla förbi Efesus för att inte bli uppehållen i Asien. Han påskyndade resan för att om möjligt kunna vara i Jerusalem på pingstdagen.

Paulus avskedstal till de äldste från Efesus

¹⁷ Från Miletus skickade han bud till Efesus och kallade till sig församlingens äldste.¹⁸ Och när de hade kommit till honom, sade han till dem: "Ni vet hur jag uppträdde hos er hela tiden, från första dagen jag kom till Asien,¹⁹ hur jag tjänade Herren i all ödmjukhet, under tårar och prövningar som mötte mig genom judarnas anslag.²⁰ Jag har inte försummat något som kunde vara till nytta för er. Jag har predikat och undervisat, offentligt och i hemmen,²¹ och jag har uppmanat både judar och greker att de skall omvända sig till Gud och tro på vår Herre Jesus.²² Och se, bunden i anden beger jag mig upp till Jerusalem utan att veta vad som kommer att möta mig där.²³ Jag vet bara att den helige Ande i stad efter stad vittnar att bojor och lidanden väntar mig.²⁴ Men jag anser inte att mitt liv har något värde för mig själv. Jag vill endast fullborda mitt lopp och den uppgift som jag har fått av Herren Jesus: att vittna om Guds nåderika evangelium.
²⁵ Och se, jag vet nu att ni inte mer kommer att se mitt ansikte, alla ni som jag har gått omkring hos och predikat riket för.²⁶ Därför betygar jag i dag för er att jag inte är skyldig till någons blod.*²⁷ Jag har inte tvekat att predika för er hela Guds vilja och plan.²⁸ Ge akt på er själva och på hela den hjord som den helige Ande har satt er som ledare över, till att vara herdar i Guds församling som han har köpt med sitt eget blod.²⁹ Jag vet att när jag har lämnat er, skall rovlystna vargar komma in bland er, och de skall inte skona hjorden.³⁰ Ja, ur er egen krets skall män träda fram och förvränga sanningen för att dra lärjungarna över på sin sida.³¹ Håll er därför vakna och kom ihåg att jag ständigt i tre års tid natt och dag har varnat var och en av er under tårar.
³² Och nu överlämnar jag er åt Gud och hans nåderika ord, som har makt att uppbygga er och ge åt er arvslotten bland alla dem som blivit helgade.³³ Silver eller guld eller kläder har jag inte begärt av någon.³⁴ Ni vet själva att dessa händer har sörjt för mina egna och mina följeslagares behov.³⁵ I allt har jag visat er att ni genom att arbeta på detta sätt skall ta er an de svaga och komma ihåg de ord som Herren Jesus själv sade: Det är saligare att giva än att taga."*
³⁶ När Paulus hade sagt detta, föll han på knä och bad tillsammans med dem alla.³⁷ De brast alla i gråt och föll honom om halsen och kysste honom.³⁸ Det som smärtade dem mest var att han hade sagt, att de inte mer skulle se hans ansikte. Så följde de honom till skeppet.