Job avslutar sitt svar

på Sofars första tal

Kapitel 14

¹ Människan, av kvinna född,
lever en kort tid
och mättas av oro.
² Likt ett blomster växer hon upp och vissnar,likt en skugga flyr hon
och kan ej bestå.
³ Det är mot en sådan du öppnar ditt öga,ja, du drar mig till doms inför dig.
⁴ Kan det komma en ren
från en oren?Nej, inte en enda!
⁵ Eftersom människans dagar
är bestämda,hennes månaders antal
fastställda av dig,och du har utstakat en gräns
som hon ej kan överskrida,
⁶ vänd då din blick ifrån henne
och ge henne ro,låt henne få glädje av sin dag,
likt en daglönare.

⁷ För ett träd finns det hopp,om det huggs ner
kan det åter gro,och nya skott skall ej saknas.
⁸ Om än dess rötter åldras i jordenoch stubben dör i mullen,
⁹ skall det grönska
genom vattnets ångoroch skjuta skott likt ett ungt träd.
¹⁰ Men när en man dör,
ligger han där,när en människa ger upp andan, var är hon?
¹¹ Som vattnet försvinner ur sjönoch en flod sinar och torkar ut,
¹² så lägger sig människan
och står ej upp igen.Först när inte himlen mer finns,vaknar hon och reser sig
från sin sömn.
¹³ O, att du ville gömma mig
i dödsriket,dölja mig till dess att din vrede upphör,sätta en bestämd tid för mig
och tänka på mig!
¹⁴ Kan en människa få liv igen
som en gång dött?Då skulle jag hålla ut
i min mödas tid,till dess att min avlösning kommer.
¹⁵ Du skulle ropa på mig,
och jag skulle svara dig,du skulle längta efter
dina händers verk.
¹⁶ Fastän du nu räknar mina steg,skall du inte ge akt på min synd.
¹⁷ Min överträdelse ligger i en förseglad pung,och du överskyler
min missgärning.

¹⁸ Men som berget faller
och vittrar bort,
som klippan flyttas från sin plats,
¹⁹ som vatten nöter sönder stenar,som dess flöden sköljer bort myllan,så gör du människans hopp
om intet.
²⁰ Du besegrar henne för alltid
och hon går bort,du förändrar hennes ansikte
och sänder i väg henne.
²¹ Om hennes barn kommer
till ära, vet hon det inte,om de blir ringa, ser hon det inte.
²² Hennes kropp känner bara
sin egen plåga,hennes själ bara sin egen sorg.