Job avslutar sitt svar

på Elifas andra tal

Kapitel 17

¹ Min ande är bruten,
mina dagar slocknar,
graven väntar på mig.
² Sannerligen, jag är omgiven
av smädelser,mitt öga ser ständigt
deras fiendskap.

³ Gå själv i borgen för mig,vem annars kan ge mig
sitt handslag?
⁴ Du har tillslutit deras hjärtan
för insikt,låt dem därför inte triumfera.
⁵ Den som förråder vänner
mot belöning,på hans barn
skall ögonen tyna bort.

⁶ Han har gjort mig
till ett ordspråk bland folken,
en man som man spottar i ansiktet är jag.
⁷ Mitt öga är skumt av grämelse,alla mina lemmar
är som en skugga.
⁸ De rättsinniga häpnar över sådant,den oskyldige upprörs
mot de gudlösa.
⁹ Men den rättfärdige
håller fast vid sin väg,och den som har rena händer
blir starkare.

¹⁰ Men ni må alla komma igen,jag finner ändå inte någon vis bland er.
¹¹ Mina dagar är förbi,mina planer är krossade,det som var mitt hjärtas begär.
¹² Natten vill de göra till dag och när mörkret bryter in säger de:"Ljuset är nära."
¹³ Om jag måste vänta mig dödsriket som min boning,breda ut min bädd i mörkret,
¹⁴ säga till förgängelsen:"Du är min far",och till maskarna:"Min mor", "Min syster",
¹⁵ var är då mitt hopp?Vem kan se något hopp för mig?
¹⁶ Far det ner till dödsrikets bommar,sjunker vi tillsammans ner
i stoftet?