Kapitel 30

¹ Nu skrattar de åt mig,
dessa som är yngre än jag,
de vilkas fäder
jag aktade för ringa att ens sättabland mina vallhundar.
² Vilken hjälp skulle deras händer kunna ge mig,dessa som saknar all livskraft?
³ De är utmärglade
av nöd och hunger,de gnager av det torra landetsom redan förut
var öde och ödsligt.
⁴ De plockar saltörter bland snåren,och ginströtter är deras mat.
⁵ De drivs ut från menigheten,man ropar efter dem
som efter tjuvar.
⁶ De måste bo i otäcka raviner,i jordhålor och bergsskrevor.
⁷ De skriker bland snåren,de kryper ihop under nässlor.
⁸ De är uslingar och ärelösa,utjagade ur landet.

⁹ För dem har jag nu blivit
en nidvisa,
jag har blivit ett ordspråk bland dem.
¹⁰ De avskyr mig
och håller sig borta från mig,de tvekar inte att spotta mig
i ansiktet.
¹¹ Gud har lossat strängen på min båge och plågat mig,därför beter de sig tygellöst
inför mina ögon.
¹² Vid min högra sida
reser sig slöddret,de slår undan mina fötteroch banar sig väg
för att fördärva mig.
¹³ De river upp min stig,de arbetar på mitt fördärv,men de får ingen hjälp.
¹⁴ De bryter fram
som genom en bred rämna,de vältrar sig fram mellan ruinerna.
¹⁵ Fasor väller över mig,min ära rycks bort som en storm,och lik ett moln
har min räddning försvunnit.

¹⁶ Nu utgjuter sig min själ inom mig,och plågans dagar håller mig fast.
¹⁷ Natten borrar i mina ben,den gnagande pinan
tar ingen vila.
¹⁸ Med stor kraft griper han
min mantelhan fattar mig i min livklädnad.
¹⁹ Han har vräkt mig ner i dyn,och jag liknar stoft och aska.

²⁰ Jag ropar till dig,
men du svarar mig inte.
Jag reser mig upp,
men du bara ser på mig.
²¹ Du har blivit grym mot mig,med din starka hand
ansätter du mig.
²² Du lyfter upp mig till vinden och för mig bort,du slungar mig av och an i stormen.
²³ Jag vet att du vill föra mig
till döden,till den boning
dit allt levande samlas.

²⁴ Men räcker man ej ut handen när man faller,ropar man ej efter hjälp
när olycka har kommit?
²⁵ Grät jag inte över den
som hade hårda dagar,led inte min själ med den fattige?
²⁶ Men när jag sökte det goda,
kom det onda,när jag väntade på ljus,
kom mörker.
²⁷ Mitt innersta kokar
och får ingen ro,dagar av plåga har mött mig.
²⁸ Svart går jag omkring,
men inte av solen.Jag står upp mitt bland folket
och ropar på hjälp.
²⁹ Jag har blivit en bror
till schakalerna,en vän till strutsarna.
³⁰ Min hud har blivit svart
och faller av mig,mina ben brinner av hetta.
³¹ Mitt harpospel är bytt i sorgelåt,mitt flöjtspel i högljudd gråt.