Job avslutar sitt svar på Elifas tal

Kapitel 7

¹ Har inte människan
ett slitsamt liv på jorden,
är inte hennes dagar
som daglönarens dagar?
² Hon är lik en slav
som flämtar efter skugga,lik en daglönare
som väntar på sin lön.
³ Månader av elände
har jag fått till arvedel,nätter av vedermöda
har blivit min lott.
⁴ Så snart jag lagt mig frågar jag:"När skall jag stiga upp?När skall natten ta slut?"Jag mättas av oro
intill morgonen.
⁵ Min kropp täcks
av förruttnelsens maskaroch med en skorpa som av jord,min hud skrumpnar och faller av.

⁶ Mina dagar flyr
snabbare än vävarens spole,
de försvinner utan hopp.
⁷ Tänk på att mitt liv
är en vindfläkt,att mitt öga inte längre får se
det goda.
⁸ Det öga som ser mig
skall ej mer iaktta mig,om din blick söker mig
finns jag inte längre.
⁹ Som ett moln löses upp
och är borta,så kommer inte heller den tillbaka som farit ner i dödsriket.
¹⁰ Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus,hans plats vet inte längre av honom.

¹¹ Därför vill jag inte lägga band på min mun,jag vill tala i min andes ångest,jag vill klaga
i min själs bedrövelse.
¹² Jag är väl inte ett hav
eller ett havsodjur,så att du måste sätta ut vakt
mot mig?
¹³ När jag säger:
"Min bädd skall trösta mig,min viloplats skall lindra
mitt bekymmer",
¹⁴ då skrämmer du mig
med drömmaroch förskräcker mig med syner.
¹⁵ Hellre vill jag bli kvävd,hellre dö än vara knotor.
¹⁶ Jag är led vid detta.Jag skall inte leva för evigt,låt mig vara,
ty mina dagar är en vindfläkt.

¹⁷ Vad är då en människa,att du gör så stor sak av henne,ger akt på henne så noga,
¹⁸ synar henne var morgon,prövar henne vart ögonblick?
¹⁹ När skall du vända din blick ifrån mig,ge mig tid att svälja min saliv?
²⁰ Har jag syndat,vad skadar det dig,du människornas bevakare?Varför har du gjort mig
till din måltavlaoch låtit mig bli en börda
för mig själv?
²¹ Varför förlåter du inte
min överträdelseoch tar bort min missgärning?Snart skall jag ligga i stoftet,du skall söka efter mig,
men jag finns inte mer.