Nabots vingård

¹ Därefter hände följande: Jisreeliten Nabot hade en vingård i Jisreel vid sidan om det palats* som tillhörde kung Ahab i Samaria. ² Ahab talade med Nabot och sade: ”Ge mig din vingård. Jag vill göra den till en köksträdgård åt mig, eftersom den ligger så nära mitt hus. Jag ska ge dig en bättre vingård i stället. Eller om du hellre vill så ger jag dig pengar för den.” ³ Men Nabot svarade Ahab: ”Aldrig inför Herren att jag skulle ge dig mitt arv* från mina fäder!” ⁴ Då gick Ahab hem till sitt, missmodig och arg på grund av svaret som jisreeliten Nabot hade gett honom när han sade: ”Jag vill inte ge dig vad jag har fått i arv från mina fäder.” Ahab lade sig på sin säng och vände bort ansiktet och åt ingenting.

⁵ Då kom hans hustru Isebel in till honom och frågade: ”Varför är du så missmodig? Varför äter du inget?” ⁶ Han svarade: ”Jag talade med jisreeliten Nabot och sade till honom: Låt mig få din vingård för pengar, eller om du vill ska jag ge dig en annan vingård i stället. Men han svarade: Jag vill inte ge dig min vingård.” ⁷ Då sade hans hustru Isebel till honom: ”Är det du som regerar över Israel? Stig upp och ät och var glad. Jag ska skaffa dig jisreeliten Nabots vingård.”

⁸ Därefter skrev hon brev i Ahabs namn och satte sigill under med hans signetring och sände breven till de äldsta och de förnämsta i Nabots stad som bodde där tillsammans med honom. ⁹ Så här skrev hon i breven: ”Utlys en fasta och låt Nabot sitta längst fram bland folket. ¹⁰ Låt sedan två onda män sätta sig mitt emot honom och låt dem vittna mot honom och säga: Du har förbannat Gud och kungen. För sedan ut honom och stena honom till döds.”

¹¹ De äldste och de förnämsta männen som bodde i hans stad gjorde som Isebel hade befallt dem, precis som det var skrivet i de brev hon hade sänt till dem. ¹² De utlyste en fasta och lät Nabot sitta längst fram bland folket. ¹³ De båda onda männen kom och satte sig mitt emot honom, och vittnade mot Nabot inför folket och sade: ”Nabot har förbannat Gud och kungen*.” Då förde man honom ut ur staden och stenade honom till döds. ¹⁴ Därefter sände de bud till Isebel och lät säga: ”Nabot har stenats till döds.”

¹⁵ Så snart Isebel hörde att Nabot var stenad till döds, sade hon till Ahab: ”Stig upp och ta över jisreeliten Nabots vingård, som han vägrade att låta dig få för pengar. Nabot lever inte längre, han är död.” ¹⁶ Så snart Ahab hörde att Nabot var död, reste han sig och begav sig ner till jisreeliten Nabots vingård för att ta den i besittning.

Elias strafftal mot Ahab

¹⁷ Men Herrens ord kom till tishbiten Elia. Han sade: ¹⁸ ”Bryt upp och gå ner och möt Ahab, Israels kung, som bor i Samaria. Du träffar honom i Nabots vingård. Han har gått ner dit för att ta den i besittning. ¹⁹ Och du ska säga till honom: Så säger Herren: Har du redan hunnit både mörda och ta arvet i besittning? Därefter ska du säga till honom: Så säger Herren: På samma ställe som hundarna har slickat Nabots blod, ska hundarna slicka också ditt blod.”

²⁰ Ahab sade till Elia: ”Så du har funnit mig, du min fiende?” Han svarade: ”Ja, jag har funnit dig. Eftersom du har sålt dig till att göra det som är ont i Herrens ögon, ²¹ ska jag också låta det som är ont drabba dig och sopa bort dig. Och av Ahabs hus ska jag utrota alla av mankön, både slavar och fria i Israel. ²² Jag ska göra med ditt hus som jag gjorde med Jerobeams, Nebats sons, hus och som jag gjorde med Bashas, Ahias sons, hus, därför att du har väckt min vrede och fått Israel att synda. ²³ Också om Isebel har Herren talat och sagt: Hundarna ska äta upp Isebel vid Jisreels murar.*²⁴ Den av Ahabs hus som dör i staden ska hundarna äta upp, och den som dör ute på marken ska himlens fåglar äta upp.”

²⁵ Det har aldrig funnits någon som Ahab, han som sålde sig till att göra det som var ont i Herrens ögon, när hans hustru Isebel eggade honom till det. ²⁶ Mycket avskyvärt gjorde han, när han följde de eländiga avgudarna, alldeles som amoreerna hade gjort, de som Herren fördrev för Israels barn. ²⁷ När Ahab hörde det Elia sade, rev han sönder sina kläder och svepte säcktyg om sig och fastade. Han låg klädd i säcktyg och gick tyst omkring. ²⁸ Då kom Herrens ord till tishbiten Elia.

Han sade: ²⁹ ”Har du sett, hur Ahab ödmjukar sig inför mig? Därför att han ödmjukar sig inför mig, ska jag inte låta olyckan komma i hans tid. Först i hans sons tid ska jag låta olyckan drabba hans hus.”