Sauls avund och vrede

¹ När David hade talat med Saul fäste sig Jonatans själ vid Davids själ, och Jonatan hade honom lika kär som sitt eget liv. ² Saul tog till sig David den dagen och lät honom inte återvända till sin fars hus. ³ Och Jonatan slöt ett förbund med David, som han älskade lika djupt som sitt eget liv. ⁴ Jonatan tog av sig manteln* som han bar och gav den till David, och även sina andra kläder, till och med sitt svärd, sin båge och sitt bälte. ⁵ Och när David drog ut hade han framgång överallt dit Saul sände honom. Därför satte Saul honom över krigsfolket, och allt folket uppskattade honom, även Sauls tjänare.

⁶ När de kom hem och David återvände efter att ha dödat filistén, gick kvinnorna ut från Israels alla städer med sång och dans för att möta kung Saul med jubel, tamburiner och lyror*. ⁷ Kvinnorna sjöng och dansade och sade: ”Saul har slagit sina tusen, David sina tiotusen.” ⁸ Då blev Saul mycket vred. Dessa ord berörde honom mycket illa. Han sade: ”David gav de tiotusen, mig gav de tusen. Nu fattas bara att han får kungadömet också.” ⁹ Från och med den dagen hade Saul ett ont öga till David.

¹⁰ Dagen därpå kom en ond ande från Gud över Saul. Han bar sig åt som en galen inne i sitt hus medan David spelade, som han brukade göra varje dag. Saul hade ett spjut i handen, ¹¹ och han kastade det och tänkte: ”Jag ska spetsa fast David vid väggen.” Men två gånger vek David undan för honom.

¹² Saul var rädd för David, eftersom Herren var med David men hade vikit ifrån Saul. ¹³ Därför skickade Saul bort honom och gav honom befälet över tusen man. Och han drog ut och kom tillbaka framför sin trupp. ¹⁴ David lyckades väl i allt han gjorde och Herren var med honom. ¹⁵ När Saul såg att han lyckades så väl blev han rädd för honom. ¹⁶ Men hela Israel och Juda älskade David, eftersom han var deras ledare och anförare.

Mikal blir Davids hustru

¹⁷ Saul sade till David: ”Här är min äldsta dotter Merab. Henne vill jag ge dig till hustru. Visa mig bara att du är tapper och utkämpar Herrens krig.” Saul tänkte nämligen: ”Min hand ska inte drabba honom, det får filisteernas hand göra.” ¹⁸ Men David svarade Saul: ”Vem är jag, vad är mitt liv och vad är min fars släkt i Israel, eftersom jag skulle bli kungens svärson?” ¹⁹ Men när tiden kom att Sauls dotter Merab* skulle ha getts åt David, fick i stället meholatiten Adriel henne till hustru.

²⁰ Men Sauls dotter Mikal* älskade David. När man berättade det för Saul gladde det honom, ²¹ för Saul tänkte: ”Jag ska ge henne till honom. Hon ska bli en snara för honom, så att filisteernas hand kan drabba honom.” Han sade till David: ”För andra gången kan du nu bli min svärson.” ²² Saul befallde sina tjänare att de i hemlighet skulle säga till David: ”Kungen tycker om dig och alla hans tjänare älskar dig. Bli nu kungens svärson!” ²³ När Sauls tjänare sade så till David svarade han: ”Tror ni det är så enkelt att bli kungens svärson? Jag är en fattig och enkel man.” ²⁴ När Sauls tjänare berättade för honom vad David sagt, ²⁵ bad Saul dem säga så här: ”Kungen begär ingen annan brudgåva än förhudarna av etthundra filisteer som hämnd på kungens fiender.” Saul hoppades nämligen att David skulle falla för filisteernas hand. ²⁶ När Sauls tjänare talade om för David vad han hade sagt, ville David gärna bli kungens svärson på det villkoret.

Innan tiden ännu hade gått ut, ²⁷ bröt David upp och drog i väg med sina män och slog tvåhundra man av filisteerna. Han tog med sig deras förhudar och överlämnade hela antalet åt kungen för att få bli kungens svärson. Då gav Saul honom sin dotter Mikal till hustru. ²⁸ Men Saul såg och förstod att Herren var med David och att Sauls dotter Mikal älskade honom. ²⁹ Då blev Saul ännu mer rädd för David, och Saul blev Davids fiende för alltid.

³⁰ Filisteernas furstar drog ut i fält, men så ofta de gjorde det hade David större framgång än någon annan av Sauls tjänare. Och hans namn blev mycket aktat.