David och Saul i grottan

¹ David drog upp därifrån och höll till bland En-Gedis* bergfästen. ² När Saul kom tillbaka från filisteerna berättade man för honom att David var i En-Gedis öken. ³ Då tog Saul tretusen män, utvalda ur hela Israel, och gav sig av för att söka efter David och hans män på Stenbocksklipporna. ⁴ När han kom till fårfållorna vid vägen fanns där en grotta. Dit gick han in för att uträtta sina behov.

Men David och hans män satt längst inne i grottan. ⁵ Davids män sade till honom: ”Detta är nu dagen som Herren har talat till dig om: Se, jag ger din fiende i din hand, och du kan göra vad du vill med honom.” Då reste David sig och skar obemärkt av en flik på Sauls mantel*. ⁶ Men efteråt slog Davids samvete honom för att han hade skurit av fliken på Sauls mantel. ⁷ Han sade till sina män: ”Aldrig inför Herren att jag skulle göra detta mot min herre, mot Herrens smorde*, att räcka ut min hand mot honom! Han är ju Herrens smorde.” ⁸ David höll tillbaka sina män med stränga ord och lät dem inte överfalla Saul.

Och Saul reste sig och gick ut ur grottan och fortsatte sin väg. ⁹ Då reste sig också David och kom ut ur grottan och ropade efter Saul: ”Min herre och kung!” När Saul såg sig tillbaka, böjde David sig ner med ansiktet mot jorden och bugade sig. ¹⁰ Han sade till Saul: ”Varför lyssnar du till sådana människor som säger att David vill din olycka? ¹¹ Nu har du sett med egna ögon hur Herren i dag gav dig i min hand i grottan, men jag skonade dig när man uppmanade mig att döda dig. Jag tänkte: Jag ska inte räcka ut handen mot min herre, för han är Herrens smorde. ¹² Se här, min fader, se här fliken av din mantel i min hand. Genom att jag skar av din mantelflik och inte dödade dig kan du se och förstå att jag inte har något ont eller brottsligt i sinnet* och att jag inte har syndat mot dig. Men du jagar mig för att ta mitt liv. ¹³Herren ska döma mellan mig och dig, och Herren ska hämnas mig på dig, men min hand ska inte röra dig. ¹⁴ Det är som det gamla ordspråket säger: Från de onda kommer det onda. Min hand ska inte röra dig.

¹⁵ Vem har Israels kung dragit ut efter? Vem är det du jagar? En död hund,* en enda loppa! ¹⁶Herren ska vara domare och döma mellan mig och dig. Må han se och driva min sak och döma mig fri från din hand.”

¹⁷ När David hade sagt detta sade Saul: ”Är det din röst, min son David?” Och Saul brast i gråt ¹⁸ och sade till David: ”Du är mer rättfärdig än jag*, för du har gjort gott mot mig trots att jag gjort ont mot dig. ¹⁹ Du har i dag visat din godhet mot mig och inte dödat mig när Herren överlämnade mig i din hand. ²⁰ När man möter sin fiende, brukar man då låta honom gå sin väg i frid? Må Herren löna dig med gott för det du gjort mot mig i dag. ²¹ Nu vet jag säkert att du ska bli kung och att Israels kungadöme ska förbli i din hand. ²² Men lova mig nu med ed vid Herren att du inte utrotar mina efterkommande* och inte utplånar mitt namn ur min fars hus.”

²³ Då lovade David detta med ed inför Saul. Därefter vände Saul hem. Men David och hans män drog upp till bergsfästet.