Manna och vaktlar

¹ Hela Israels församling bröt sedan upp från Elim och kom på femtonde dagen i andra månaden efter sitt uttåg ur Egypten fram till öknen Sin, mellan Elim och Sinai. ² Och hela Israels församling klagade mot Mose och Aron i öknen ³ och sade till dem: ”Om vi ändå hade fått dö för Herrens hand i Egypten! Där satt vi vid köttgrytorna och åt oss mätta. Men ni har fört oss hit ut i öknen för att låta hela församlingen dö av svält.”

⁴ Då sade Herren till Mose: ”Se, jag ska låta det regna bröd från himlen åt er. Folket ska gå ut och samla så mycket de behöver för varje dag. Så ska jag pröva dem, om de vill vandra efter min lag eller inte. ⁵ När de på sjätte dagen tillagar vad de har fört hem, ska det vara dubbelt så mycket som de annars samlar varje dag.”

⁶ Och Mose och Aron sade till alla Israels barn: ”I kväll kommer ni att förstå att det är Herren som har fört er ut ur Egyptens land, ⁷ och i morgon ska ni se Herrens härlighet. Herren har hört hur ni klagar mot honom. Vilka är vi, att ni skulle klaga mot oss?” ⁸ Och Mose fortsatte: ”Herren ger er i kväll kött att äta och i morgon bröd att mätta er med, för Herren har hört hur ni klagar mot honom. Men vilka är vi? Ni klagar inte mot oss utan mot Herren.”

⁹ Därefter sade Mose till Aron: ”Säg till hela Israels församling: Träd fram inför Herren, för han har hört hur ni klagar.” ¹⁰ När sedan Aron hade talat till hela Israels församling, vände de sig mot öknen. Och se, då visade sig Herrens härlighet i molnskyn.

¹¹ Och Herren sade till Mose: ¹² ”Jag har hört hur Israels barn klagar. Säg till dem: I skymningen ska ni få kött att äta och i morgon bröd att mätta er med. Då ska ni inse att jag är Herren er Gud.”

¹³ På kvällen kom vaktlar* och täckte lägret, och nästa morgon låg det dagg runt omkring lägret. ¹⁴ När daggen hade försvunnit, se, då låg det på marken ute i öknen något fint som fjäll, något fint som liknade rimfrost. ¹⁵ Israels barn såg det, och eftersom de inte visste vad det var frågade de varandra: ”Vad är det här?” Mose sade till dem: ”Detta är brödet som Herren har gett er att äta. ¹⁶ Och detta är vad Herren har befallt: Var och en ska samla så mycket av det som han behöver till mat. En gomer* per person* ska ni ta, efter antalet av ert husfolk. Var och en ska ta åt dem som han har i sitt tält.”

¹⁷ Israels barn gjorde så, den ene samlade mer och den andre mindre. ¹⁸ Men när de mätte upp det med gomermåttet hade den som samlat mycket ingenting över, och den som samlat lite saknade ingenting. Var och en hade samlat så mycket som han behövde till mat.*¹⁹ Och Mose sade till dem: ”Ingen får lämna kvar något av det till i morgon.” ²⁰ Men de lydde inte Mose, utan vissa sparade något av det till nästa morgon. Då växte det maskar i det och det luktade illa. Och Mose blev förargad på dem. ²¹ De samlade sedan in av mannat varje morgon, var och en så mycket han behövde till mat. Men när solhettan kom smälte det bort.

²² På sjätte dagen hade de samlat in dubbelt så mycket av brödet, två gomer för var och en. Folkets alla furstar kom och berättade det för Mose. ²³ Då sade han till dem: ”Detta är vad Herren sagt. I morgon är det sabbatsvila, en sabbat helgad åt Herren. Baka nu det ni vill baka och koka det ni vill koka. Men allt som blir över ska ni spara åt er till i morgon.” ²⁴ Och de sparade det till nästa morgon som Mose hade befallt, och nu luktade det inte illa och det kom inga maskar i det. ²⁵ Mose sade: ”Ät det i dag, för i dag är det Herrens sabbat och då kan ni inte finna något på marken. ²⁶ I sex dagar ska ni samla in av det, men på sjunde dagen är det sabbat. Då kan ni inte hitta något.”

²⁷ Ändå gick några ut på sjunde dagen för att samla in, men de fann ingenting. ²⁸ Då sade Herren till Mose: ”Hur länge ska ni vägra att hålla mina bud och befallningar? ²⁹ Se, Herren har gett er sabbaten. Därför ger han er på sjätte dagen bröd för två dagar. Stanna därför hemma, var och en hos sig. Gå inte hemifrån på sjunde dagen.” ³⁰ Alltså höll folket sabbat på sjunde dagen.

³¹ Israels barn kallade det manna*. Det liknade korianderfrö och var vitt och smakade som tunna kakor med honung.*³² Och Mose sade: ”Detta är vad Herren har befallt: Spara en gomer av det, så att era efterkommande får se det bröd jag gav er att äta i öknen när jag förde er ut ur Egyptens land.” ³³ Till Aron sade Mose: ”Ta ett kärl och lägg en gomer manna i det och ställ det inför Herren. Det ska bevaras för kommande släkten.” ³⁴ Aron gjorde som Herren hade befallt Mose. Han ställde det framför vittnesbördet* för att förvaras där.

³⁵ Och Israels barn åt manna i fyrtio år, ända tills de kom till bebott land. De åt manna tills de kom till gränsen av Kanaans land. ³⁶ En gomer är en tiondels efa*.