Paulus resa till Rom

¹ När det var bestämt att vi skulle avsegla mot Italien, överlämnade man Paulus och några andra fångar till en officer som hette Julius och som tillhörde den kejserliga vakten. ² Vi gick ombord på ett skepp från Adramyttium som skulle gå till hamnarna längs Asiens kust och lade ut. Aristarchus, en makedonier från Tessalonike, var med oss. ³ Dagen därpå lade vi till i Sidon. Julius, som behandlade Paulus väl, lät honom gå till sina vänner och ta emot deras omsorg.

⁴ När vi hade lagt ut därifrån seglade vi i lä av Cypern, eftersom vi hade motvind*. ⁵ Vi seglade över öppna havet längs kusten av Kilikien och Pamfylien och lade till vid Myra i Lykien.

⁶ Där fann officeren ett skepp från Alexandria som skulle till Italien, och han tog oss ombord på det. ⁷ Under åtskilliga dagar gick seglingen långsamt, och då vi knappt nådde fram till Knidos och vinden inte lät oss fortsätta seglade vi ner i lä av Kreta vid Salmone. ⁸ Vi följde kusten med stor svårighet och kom till en plats som kallas Goda hamnarna, nära staden Lasea.

⁹ Det hade nu gått lång tid och sjöresan hade blivit farlig, eftersom fastedagen* redan var förbi. Paulus varnade dem därför ¹⁰ och sade: "Ni män, jag ser att den här sjöresan kommer att medföra skada och stor förlust inte bara av last och skepp utan också av våra liv." ¹¹ Men officeren litade mer på styrmannen och skeppsägaren* än på vad Paulus sade. ¹² Och då hamnen inte låg bra till för att övervintra bestämde sig de flesta för att gå ut därifrån och försöka nå Fenix, en hamn på Kreta som vetter mot sydväst och nordväst. Där tänkte de tillbringa vintern.

Stormen

¹³ När så en svag sydlig vind blåste upp, tänkte de att de skulle lyckas med sin föresats. De lättade ankar och seglade längs Kretas kust. ¹⁴ Men snart därefter svepte en kraftig stormvind*, den så kallade Nordosten, ner från ön. ¹⁵ Skeppet fångades och kunde inte hålla upp mot vinden, så vi gav efter och lät det driva. ¹⁶ Vi kom i lä bakom en liten ö som hette Kauda och lyckades med nöd och näppe bärga skeppsbåten*. ¹⁷ När de hade fått upp den ombord, använde de nödutrustningen och slog trossar om skrovet. Och eftersom de var rädda för att kastas upp på Syrtenbankarna släppte de ner drivankaret* och lät skeppet driva.

¹⁸ Vi var hårt ansatta av stormen. Dagen därpå började de vräka lasten överbord, ¹⁹ och på tredje dagen kastade de med egna händer skeppets utrustning i sjön. ²⁰ Varken sol eller stjärnor syntes på flera dygn, och den starka stormen låg på så att vi till sist förlorade allt hopp om räddning.

²¹ Ingen hade nu ätit på länge. Då steg Paulus fram mitt ibland dem och sade: "Ni män skulle ha lytt mitt råd att inte gå ut från Kreta. Då hade ni besparat er den här skadan och förlusten. ²² Men nu uppmanar jag er: Fatta mod. Inte en enda av er ska mista livet, bara fartyget ska gå under. ²³ En ängel från den Gud som jag tillhör och tjänar stod nämligen hos mig i natt, ²⁴ och han sade: Var inte rädd, Paulus. Du ska stå inför kejsaren, och alla som seglar med dig har Gud skänkt dig. ²⁵ Så fatta mod, ni män! Jag litar på Gud att det blir som han sagt mig. ²⁶ Vi måste bara stranda på en ö."

Skeppsbrottet

²⁷ När den fjortonde natten kom och vi fortfarande drev omkring på Adriatiska havet*, började sjömännen vid midnatt förstå att vi närmade oss land. ²⁸ De lodade och fick tjugo famnars djup. Lite längre fram lodade de igen och fann att djupet var femton famnar.*²⁹ De var nu rädda att vi skulle driva på något skarpt skär, så de kastade ut fyra ankare från aktern och önskade sedan bara att det skulle bli dag.

³⁰ Men sjömännen gjorde ett försök att fly från skeppet. De firade ner livbåten i sjön under förevändning att de skulle kasta ut ankare från fören. ³¹ Paulus sade till officeren och soldaterna: "Om inte de stannar kvar ombord kan ni inte bli räddade." ³² Då kapade soldaterna trossarna på skeppsbåten och lät den driva bort.

³³ Strax innan det började dagas uppmanade Paulus alla att äta. Han sade: "I fjorton dagar har ni nu väntat och varit utan mat och inte ätit. ³⁴ Därför uppmanar jag er att äta. Det behöver ni för att bli räddade, för ingen av er ska mista så mycket som ett hårstrå på sitt huvud." ³⁵ När han hade sagt detta tog han ett bröd, tackade Gud inför dem alla, bröt det och började äta. ³⁶ Då fick alla nytt mod och tog sig mat, de också.

³⁷ Vi var allt som allt 276 personer ombord. ³⁸ Efter att ha ätit sig mätta lättade de skeppet genom att kasta vetelasten i sjön. ³⁹ När det blev dag kände de inte igen landet, men de fick syn på en bukt med sandstrand och bestämde sig för att om möjligt låta skeppet driva upp där. ⁴⁰ De kapade ankarna och lämnade dem i havet. Samtidigt löste de trossarna från styrårorna, hissade förseglet för vinden och styrde mot stranden. ⁴¹ Men de drev emot ett rev där skeppet gick på grund. Fören borrade sig in och stod orubbligt fast, medan aktern började brytas sönder av de kraftiga bränningarna.

⁴² Soldaternas plan var då att döda fångarna så att ingen skulle kunna simma i väg och fly. ⁴³ Men officeren ville rädda Paulus och hindrade dem från att utföra sin plan. Han befallde att de simkunniga skulle hoppa i vattnet först och ta sig i land ⁴⁴ och därefter de övriga, en del på plankor och andra på vrakdelar från skeppet. På det sättet blev alla räddade och kom i land.