Stefanus tal

¹ Då frågade översteprästen: "Är det verkligen så?" ² Stefanus svarade: "Bröder och fäder, lyssna på mig!

Abraham

Härlighetens Gud uppenbarade sig för vår fader Abraham i Mesopotamien, innan han bosatte sig i Haran. ³ Han sade till honom: Lämna ditt land och din släkt och bege dig till det land som jag ska visa dig.*⁴ Då lämnade Abraham kaldeernas land och bosatte sig i Haran. Och när hans far hade dött, förde Gud honom därifrån till det land där ni nu bor.

⁵ Han gav honom ingen arvedel i landet, inte ens en fotsbredd, men han lovade att ge det som egendom åt honom och hans efterkommande, trots att han var barnlös. ⁶ Detta är vad Gud sade: Hans efterkommande ska bo som främlingar i ett land som inte är deras. Man ska göra dem till slavar och förtrycka dem i fyrahundra år. ⁷Men det folk vars slavar de blir ska jag döma, sade Gud, och sedan ska de dra ut och tjäna mig på denna plats.*⁸ Och han gav honom omskärelsens förbund. Så blev Abraham far till Isak och omskar honom på åttonde dagen, och Isak blev far till Jakob, och Jakob till de tolv stamfäderna.

Josef

⁹ Våra stamfäder blev avundsjuka på Josef och sålde honom till Egypten. Men Gud var med honom ¹⁰ och räddade honom ur alla hans lidanden. Han gav honom nåd och vishet inför farao, kungen i Egypten, som satte honom till styresman över Egypten och hela sitt hus*.

¹¹ Men hela Egypten och Kanaan drabbades av svält och svår nöd, och våra fäder fann ingenting att äta. ¹² När Jakob fick höra att det fanns säd i Egypten, sände han våra fäder dit en första gång. ¹³ Den andra gången gav sig Josef till känna för sina bröder, och farao fick höra om Josefs släkt. ¹⁴ Josef skickade då bud och lät hämta sin far Jakob och hela sin släkt, sjuttiofem personer. ¹⁵ Och Jakob drog ner till Egypten, och där dog han och våra fäder. ¹⁶ De fördes till Sikem och lades i den grav som Abraham hade köpt* för en summa i silver av Hamors barn i Sikem.

¹⁷ När tiden närmade sig då Gud skulle uppfylla sitt löfte till Abraham, växte folket i antal och de blev allt fler i Egypten, ¹⁸ ända tills en annan kung kom till makten i Egypten, en som inte kände till Josef. ¹⁹ Han gick fram med list mot vårt folk och förtryckte våra fäder och tvingade dem att sätta ut sina nyfödda för att de inte skulle överleva.

Mose

²⁰ Vid den tiden föddes Mose, och han var vacker inför Gud. Under tre månader sköttes han i sin fars hus, ²¹ och när han sedan sattes ut tog faraos dotter upp honom och uppfostrade honom som sin egen son. ²² Och Mose blev undervisad i all egyptiernas visdom, och han var mäktig i ord och gärningar.

²³ När han fyllt fyrtio år fick han tanken att besöka sina bröder, Israels barn. ²⁴ Han fick då se hur en av dem blev misshandlad, och han tog honom i försvar och hämnades honom genom att slå ihjäl egyptiern. ²⁵ Nu trodde Mose att hans bröder skulle förstå att Gud ville rädda dem genom hans hand, men det gjorde de inte. ²⁶ Nästa dag träffade han på några av dem när de slogs, och han försökte få dem att bli sams. Han sade: Ni män är ju bröder! Varför gör ni varandra illa? ²⁷ Men den som hade gjort orätt mot sin landsman stötte undan Mose och svarade: Vem har satt dig till ledare och domare över oss? ²⁸ Tänker du döda mig så som du dödade egyptiern i går? ²⁹ Vid de orden flydde Mose, och han levde sedan som främling i Midjans land där han fick två söner.

³⁰ När fyrtio år hade gått visade sig en ängel för honom i öknen vid berget Sinai, i lågan från en brinnande törnbuske. ³¹ Mose var förundrad över synen han såg, och när han gick närmare för att se efter vad det var, hördes Herrens röst: ³²Jag är dina fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Då darrade Mose av fruktan och vågade inte se dit.*³³ Men Herren sade till honom: Ta av sandalerna från dina fötter, för platsen där du står är helig mark. ³⁴Jag har själv sett hur mitt folk förtrycks i Egypten och hört hur de suckar, och jag har stigit ner för att befria dem. Gå nu! Jag sänder dig till Egypten.*

³⁵ Denne Mose som de avvisade när de sade: Vem har satt dig till ledare och domare?, honom sände Gud som ledare och befriare genom ängeln som uppenbarade sig för honom i törnbusken.*³⁶ Det var han som förde dem ut och gjorde under och tecken i Egypten och i Röda havet och i öknen under fyrtio år. ³⁷ Det var denne Mose som sade till Israels barn: En profet lik mig ska Gud låta uppstå åt er, ur era bröders krets.* ³⁸ Det var han som i församlingen i öknen var tillsammans både med ängeln som talade till honom på berget Sinai och med våra fäder, och han tog emot levande ord för att ge till oss.

³⁹ Men våra fäder ville inte lyda honom. De avvisade honom och vände i sina hjärtan tillbaka till Egypten. ⁴⁰ De sade till Aron: Gör oss gudar som kan gå framför oss! Vad som hänt med den där Mose som förde oss ut ur Egypten, det vet vi inte.*⁴¹ Och de gjorde vid den tiden en kalv, och de bar fram offer åt avguden och gladde sig över sina händers verk. ⁴² Men Gud vände sig bort från dem och utlämnade dem till att dyrka himlens här*, som det står skrivet i profeternas bok*: Var det åt mig ni bar fram slaktoffer och matoffer under de fyrtio åren i öknen, ni av Israels hus?*⁴³Ni bar Moloks* tält och er gud Refans* stjärna, de bilder ni gjort för att tillbe. Men jag ska föra bort er i fångenskap bortom Babylon.

⁴⁴ Våra fäder hade vittnesbördets tält* i öknen, utformat så som Gud hade bestämt. Han hade befallt Mose att göra det efter den förebild denne fått se. ⁴⁵ Det tältet fick våra fäder i arv, och de förde det hit under Josuas ledning när de tog över landet efter folken som Gud drev undan för dem. Här stod det fram till Davids tid. ⁴⁶ Han fann nåd inför Gud och bad att få finna en boning åt Jakobs Gud*. ⁴⁷ Men det blev Salomo som byggde ett hus åt honom.

⁴⁸ Den Högste bor dock inte i hus som är byggda av människohand. Profeten säger:

⁵⁰Har inte min hand gjort allt detta?

Avslutande anklagelse

⁵¹ Hårdnackade är ni och oomskurna till hjärta och öron! Ständigt gör ni motstånd mot den helige Ande, ni som era fäder. ⁵² Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade den Rättfärdiges ankomst, och nu har ni förrått och mördat honom, ⁵³ ni som fått lagen förmedlad av änglar men inte hållit den."

Stefanus stenas

⁵⁴ När de hörde detta blev de ursinniga* och gnisslade tänder mot Stefanus. ⁵⁵ Men fylld av den helige Ande lyfte han sin blick mot himlen och fick se Guds härlighet och Jesus som stod vid Guds högra sida, ⁵⁶ och han sade: "Se! Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida."

⁵⁷ Då skrek de högt och höll för öronen och stormade fram mot honom alla på en gång, ⁵⁸ och de släpade ut honom ur staden och stenade honom. Och vittnena lade sina mantlar vid fötterna på en ung man som hette Saulus. ⁵⁹ Så stenade de Stefanus, medan han bad och sade: "Herre Jesus, ta emot min ande." ⁶⁰ Sedan föll han på knä och ropade med hög röst: "Herre, ställ dem inte till svars för denna synd!" Med de orden somnade han in. Och Saulus hade samtyckt till att han dödades.