Svenska Folkbibeln
Deboras och Baraks segersång
1 Den dagen sjöng Debora och Barak, Abinoams son, denna sång:
när folket villigt offrar sig
– lova Herren!
Jag vill sjunga, sjunga till Herren,
jag vill lovsjunga Herren,
Israels Gud.
när du gick fram från Edoms land,
då bävade jorden,
då strömmade det från himlen,
då strömmade vatten från molnen.
Sinai inför Herrens, Israels Guds,
ansikte.
i Jaels dagar låg vägarna öde.
Vandrarna måste gå omvägar.
7
Inga ledare* fanns, inga i Israel
förrän jag, Debora, trädde fram,
trädde fram som en moder i Israel.
då nådde striden ända till portarna.
Men varken sköld eller spjut
fanns att se
bland Israels fyrtiotusen.
och dem bland folket
som villigt offrade sig.
Lova Herren!
ni som sitter hemma på mattor
och ni som vandrar på vägen,
sjung!*
delar byte mellan vattenhoarna
lovprisar man Herrens
rättfärdiga gärningar,
hans styres rättfärdiga gärningar
i Israel.
Då drog Herrens folk ner
till portarna.
Vakna, vakna, sjung din sång!
Res dig, Barak! Ta dig fångar,
du Abinoams son!
de tappra till anförare,
Herren satte mig
till anförare över hjältarna.
med rötter i Amalek.
Benjamin följde dig
med dina skaror.
Från Makir kom furstar ner
och från Sebulon
män med ledarstav.
slöt sig till Debora,
och liksom Isaskar
gjorde också Barak,
ner i dalen skyndade man
i hans spår.
Bland Rubens ätter
höll man stora rådslag.
och lyssnade till flöjtspel
vid hjordarna?
Bland Rubens ätter
hade man stora överläggningar.
på andra sidan Jordan.
Och Dan,
varför dröjde han vid skeppen?
Asher satt kvar vid havets strand,
vid sina vikar stannade han.
som föraktade döden,
likaså Naftali på slagfältets höjder.
då stred Kanaans kungar
vid Taanak nära Megiddos vatten,
men silverbyte vann de inte.
stjärnorna stred från sina banor
mot Sisera.
urtidsfloden, floden Kishon.
Framåt, min själ, med kraft!
hans starka hingstar
jagade framåt, framåt.
säger Herrens ängel,
förbanna, ja,
förbanna dess invånare
eftersom de inte kom
till Herrens hjälp,
till Herrens hjälp bland hjältarna.
är Jael, keniten Hebers hustru,
välsignad framför alla kvinnor i tält.
hon gav honom mjölk,
bar fram gräddmjölk i högtidsskålen.
sin högra hand efter hammaren.
Med den slog hon Sisera
och krossade hans huvud,
spräckte hans tinning
och genomborrade den.
låg och blev liggande.
Vid hennes fötter kröp han ihop
och låg.
Där han kröp ihop,
där låg han utslagen.
blickade Siseras mor,
hon ropade gällt genom gallret:
”Varför dröjer hans vagn?
Varför hörs inte
vagnshästarnas hovar?”
hennes klokaste hovdamer,
och själv gav hon sig samma svar:
en flicka* eller två åt varje man,
färggrant byte för Siseras räkning,
färggrant byte av brokiga tyger,
en brokig duk eller två
för de fångnas halsar.”
Herre.
Men de som älskar honom
ska bli som solen
när den går upp i sin kraft.
Och landet hade nu ro i fyrtio år.