Hamans död

¹ Så kom kungen och Haman till festmåltiden hos drottning Ester. ² Även nu på den andra dagen sade kungen till Ester medan vinet dracks: ”Vad är din önskan, drottning Ester? Den ska beviljas. Vad är din begäran? Om det så gäller halva riket ska den uppfyllas.” ³ Drottning Ester svarade: ”Om jag har funnit nåd för dina ögon, o konung, och om kungen så finner för gott: Skona mitt liv, det är min önskan, och skona mitt folk, det är min begäran. ⁴ För vi har blivit sålda, jag och mitt folk, till att utrotas, dödas och förgöras. Hade vi bara blivit sålda som slavar och slavinnor skulle jag ha tigit. Den olyckan hade inte varit stor nog att besvära kungen med.” ⁵ Då svarade kung Ahasveros drottning Ester: ”Vem är det? Var är han som har vågat göra något sådant?” ⁶ Ester sade: ”Det är en motståndare och fiende, den onde Haman där.”

Haman blev förskräckt för kungen och drottningen. ⁷ Kungen reste sig från bordet i vredesmod, lämnade sitt vin och gick ut i palatsets trädgård. Men Haman stannade kvar* för att vädja till drottning Ester för sitt liv, för han insåg att kungen hade beslutat om hans olycka. ⁸ När kungen kom tillbaka från palatsets trädgård till festsalen hade Haman sjunkit ner mot soffan där Ester satt. Då sade kungen: ”Tänker han till och med våldföra sig på drottningen härinne i mitt eget hus?” Knappt hade kungen sagt detta förrän man täckte över Hamans ansikte. ⁹ Harbona, en av kungens hovmän, sade: ”Det finns en påle som Haman reste för Mordokaj, som hjälpte kungen med sina ord. Den står vid Hamans hus, femtio alnar hög.” Då sade kungen: ”Häng upp honom på den!”

¹⁰ Och man hängde upp Haman på den påle som han hade låtit sätta upp för Mordokaj. Sedan lade sig kungens vrede.