Sådan var synen som tycktes vara Herrens härlighet. När jag såg den föll jag ner på mitt ansikte, och jag hörde rösten av någon som talade.

Gud kallar Hesekiel till profet

  ¹ Han sade till mig: ”Människo­barn,* res dig på dina fötter så ska jag tala med dig.” ² När han talade till mig, kom Anden in i mig och reste upp mig på mina fötter. Och jag hörde honom tala till mig, ³ han sade: ”Människobarn, jag sänder dig till Israels barn, till de avfälliga folken som har gjort uppror mot mig. De och deras fäder har syndat mot mig ända till i dag. ⁴ Till barnen med fräck uppsyn och hårda hjärtan sänder jag dig, och du ska säga till dem: Så säger Herren Gud*. ⁵ Vare sig de lyssnar eller inte – för de är ett upproriskt släkte – ska de ändå inse att en profet har varit ibland dem.

⁶ Och du människobarn, var inte rädd för dem och var inte rädd för deras ord, trots att du omges av tistlar och törnen och bor bland skorpioner. Bli inte rädd för deras ord och tappa inte modet, för de är ett upproriskt släkte. ⁷ Du ska tala mina ord till dem vare sig de lyssnar eller inte, för de är upproriska.

Bokrullen

⁸ Men du människobarn, hör vad jag talar till dig. Var inte upprorisk som detta upproriska släkte. Öppna din mun och ät vad jag ger dig.” ⁹ Och jag såg en hand räckas ut mot mig, och i den såg jag en bokrulle. ¹⁰ Han bredde ut den framför mig. Den var fullskriven på insidan och utsidan, och där stod skrivet sorgesånger, suckan och jämmerrop.