Svenska Folkbibeln
1 Om du vill vända tillbaka, Israel,
säger Herren,
vänd då om till mig.
Om du tar bort
dina avskyvärda gudar
från min åsyn
ska du slippa irra runt som flykting.
rätt och rättfärdighet:
”Så sant Herren lever”,
och då ska hednafolken
välsigna sig i honom
och ha sin ära i honom.
till Juda män och till Jerusalem:
Bryt er ny mark!
Så inte bland törnen.
ta bort ert hjärtas förhud,
ni Juda män
och Jerusalems invånare.
Annars ska min vrede
bryta fram som en eld
och brinna så att ingen kan släcka,
för era onda gärningars skull.
Kommande dom
och ropa och säg det i Jerusalem,
blås i hornet i landet,
ropa med hög röst och säg:
”Låt oss samlas
och gå in i de befästa städerna*!”
sök skydd, stanna inte!
För jag ska låta olyckan komma
från norr med stor förödelse.
en folkfördärvare* bryter upp.
Han går ut ur sin boning
för att göra ditt land
till en ödemark.
Då läggs dina städer i ruiner
så att ingen kan bo där.
klaga och jämra er,
för Herrens brinnande vrede
har inte vänt sig bort från oss.
ska kungen och furstarna
tappa modet,
prästerna bli förfärade
och profeterna vara bestörta.
10 Men jag sade*: O, Herre Gud, hur svårt bedrog du inte detta folk och Jerusalem när du sade: ”Det ska gå er väl.” Svärdet är ju nära att ta våra liv!
11 På den tiden ska det sägas till detta folk och till Jerusalem: En brännhet vind från de kala höjderna i öknen sveper in mot dottern mitt folk – inte för att kasta säd eller rensa korn*, 12 en starkare vind än så kommer från mig. Nu ska också jag gå till rätta med dem!
hans vagnar är som en stormvind,
hans hästar är snabbare än örnar.
Ve oss, vi är förlorade!
Jerusalem, så att du blir räddad!
Hur länge ska onda tankar
bo i ditt bröst?
15
Från Dan* hörs en röst ropa,
från Efraims berg
en som bådar olycka.
tala om för Jerusalem:
En belägringshär kommer
från fjärran land
och höjer sitt rop mot Juda städer.
omringar de henne,
för hon har varit upprorisk
mot mig, säger Herren.
vållar dig detta.
Din ondska gör att det blir så bittert,
att plågan träffar dig
ända in i hjärtat.
Jag vrider mig av smärta
i mitt hjärtas djup.
Mitt hjärta klagar i mig,
jag kan inte tiga,
för min själ har hört
hornstötar och stridsrop.
hela landet läggs öde.
Plötsligt blir mina tält förstörda,
på ett ögonblick mina tältdukar.
och höra hornstötarna?
de känner mig inte.
De är oförnuftiga barn
och förstår ingenting.
De är skickliga på att göra ont,
men de förstår inte att göra gott.
och den var öde och tom,
upp mot himlen,
och där fanns inget ljus.
och alla höjder vacklade.
och där fanns ingen människa,
himlens alla fåglar hade flytt.
och det bördiga landet
var en öken,
alla dess städer var ödelagda
inför Herrens ansikte,
för hans brinnande vrede.
Hela landet ska bli en ödemark,
men jag ska inte göra slut
på det helt.
och himlen ovanför mörknar,
för vad jag har talat och beslutat
ska jag inte ångra eller ta tillbaka.
flyr hela staden.
Man ger sig in i skogssnåren
och upp bland klipporna.
Alla städer är övergivna,
ingen människa bor i dem mer.
Även om du klär dig i scharlakan
och smyckar dig*
med smycken av guld,
om du förstorar dina ögon
med smink,
så gör du dig vacker förgäves.
Dina älskare föraktar dig,
de vill ta ditt liv.
som från en födande kvinna,
ångestrop
som från en förstföderska.
Det är dottern Sions röst.
Hon flämtar,
hon räcker ut sina händer:
”O, ve mig!
Mitt liv tynar bort
inför mördare.”