Profetens kallelse
1
Året då kung Ussia dog* såg jag Herren sitta på en hög och upphöjd tron, och släpet på hans mantel uppfyllde templet.
2
Serafer* stod ovanför honom, var och en hade sex vingar: Med två täckte de sina ansikten, med två täckte de sina fötter och med två flög de.
3
Och den ene ropade till den andre:
"Helig, helig, helig
är Herren Sebaot!
Hela jorden är full
av hans härlighet."
4
Rösten från den som ropade fick dörrposterna och trösklarna att skaka, och huset fylldes av rök*.
5
Då sade jag:
"Ve mig, jag förgås!
För jag är en man med orena läppar
och jag bor bland ett folk
med orena läppar,
och mina ögon har sett Kungen,
Herren Sebaot."
6
Då flög en av seraferna fram till mig. I hans hand var ett glödande kol som han hade tagit från altaret med en tång.
7
Med det rörde han vid min mun och sade:
"När detta har rört vid dina läppar
är din skuld borttagen
och din synd försonad."
8
Och jag hörde Herrens röst. Han sade: "Vem ska jag sända? Och vem vill vara vår budbärare?" Då sade jag: "Här är jag, sänd mig!"
9
Han sade: "Gå och säg till detta folk:
Ni ska höra och höra
men inte förstå,
och ni ska se och se
10
Förhärda detta folks hjärta,
gör deras öron döva
och deras ögon blinda,
så att de inte ser med sina ögon
eller hör med sina öron
eller förstår med sitt hjärta
och vänder om och blir botade."
11
Då frågade jag: "Hur länge, Herre?" Han svarade:
"Tills städerna blir öde
och ingen bor i dem,
husen blir utan folk
och landet ligger öde
och övergivet.
12Herren ska sända folket långt bort,
och ödsligheten ska bli stor i landet.
13
När bara en tiondel är kvar i det,
ska även den ödeläggas.
Men liksom en terebint eller en ek
lämnar kvar en stubbe
när den fälls,
ska den stubben vara
en helig säd."
Svenska Folkbibeln