1 Job fortsatte sin utläggning. Han sade:
som i dagarna då Gud vakade
över mig,
och jag gick i hans ljus
genom mörkret,
då Guds godhet vilade
över mitt hus,
ännu var med mig
och mina barn fanns
runt omkring mig,
och det rann bäckar av olja
ur klippan för mig.
7
När jag gick till porten* i staden
och intog min plats på torget,
när de såg mig,
och de gamla reste sig och stod.
och lade handen på munnen.
tungan fastnade vid deras gom.
varje öga som såg mig
lovordade mig,
som ropade
och den faderlöse
som ingen hjälpare hade.
änkans hjärta fick jag att jubla.
och den var min klädnad,
rättvisan var min mantel
och huvudbonad.
och fötter åt den halte.
och redde ut den okändes sak.
den orättfärdiges käkar
och ryckte rovet från hans tänder.
”I mitt eget bo ska jag dö,
mina dagar blir många
som sanden.
nattens dagg vilar i mina grenar.
och min båge förnyas* i min hand.”
de var tysta inför mitt råd.
och mina ord vederkvickte dem.
de öppnade sin mun
som efter vårregn.
och de tog emot mitt ansiktes ljus.
och satt som hövding,
jag tronade som en kung
bland sina män,
som en som tröstar de sörjande.