Svenska Folkbibeln
dessa som är yngre än jag,
medan jag inte hade satt deras fäder
ens bland mina vallhundar.
deras händer ge mig,
de som saknar all livskraft?
de gnager den torra marken
som redan förut var öde
och ödslig.
4
De plockar saltörter* bland snåren
och ginströtter* är deras mat.
man ropar efter dem som tjuvar.
i jordhålor och bergsskrevor.
de kryper ihop under nässlor.
utjagade ur landet.
jag har blivit ett ordspråk
bland dem.
och håller sig borta från mig,
de tvekar inte att spotta mig
i ansiktet.
och plågat mig,
därför släpper de sina hämningar
inför mina ögon.
de slår undan mina fötter
och banar sig väg
för att fördärva mig.
de arbetar på mitt fördärv,
men de får ingen hjälp.
som genom en bred rämna,
de vältrar sig fram mellan ruinerna.
min ära rycks bort som en storm
och min räddning har försvunnit
som ett moln.
och plågans dagar håller mig fast.
den gnagande pinan tar ingen vila.
han fattar mig i min livklädnad.
och jag liknar stoft och aska.
men du svarar mig inte.
Jag reser mig upp,
men du bara ser på mig.
med din starka hand
ansätter du mig.
och för mig bort,
du skakar mig i stormen.
till den boning där allt levande
samlas.
när man faller,
ropar man inte efter hjälp
när olyckan kommer?
som hade hårda dagar,
led inte min själ med den fattige?
kom det onda,
när jag väntade på ljus kom mörker.
dagar av plåga har mött mig.
men inte av solen*.
Jag reser mig bland folket
och ropar på hjälp.
en vän till strutsarna*.
mina ben brinner av hetta.
mitt flöjtspel i högljudd gråt.