Det sanna Israel

¹ Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger inte. Mitt samvete betygar i den helige Ande ² att jag har stor sorg och ständig vånda i mitt hjärta. ³ Jag skulle önska att jag själv var fördömd och skild från Kristus i stället för mina bröder, mina landsmän efter köttet. ⁴ De är israeliter, de har barnaskapet och härligheten, förbunden och lagen, tempelgudstjänsten och löftena. ⁵ De har fäderna, och från dem har Kristus kommit som människa, han som är över allting, Gud, välsignad i evighet. Amen.

⁶ Detta inte sagt som om Guds ord skulle ha slagit fel. Alla som härstammar från Israel* är nämligen inte Israel, ⁷ och alla Abrahams avkomlingar är inte hans barn. Nej, det är genom Isak din avkomma ska räknas.*⁸ Det vill säga: det är inte de köttsliga barnen som är Guds barn, utan löftets barn räknas som hans avkomlingar. ⁹ Detta ord var nämligen ett löftesord: Vid denna tid ska jag komma tillbaka, och då ska Sara ha en son.*

Guds rätt att välja

¹⁰ Men inte bara det, även Rebecka fick två söner med en och samme man, vår far Isak. ¹¹ Innan barnen var födda och varken hade gjort gott eller ont*, ¹² sades det till henne: Den äldre ska tjäna den yngre. Guds beslut att välja vem han vill skulle stå fast och inte bero på gärningar utan på honom som kallar. ¹³ Det står ju skrivet: Jakob älskade jag, men Esau hatade jag.*

¹⁴ Vad ska vi då säga? Finns det orättfärdighet hos Gud? Verkligen inte! ¹⁵ Han säger till Mose: Jag ska vara nådig mot den jag är nådig mot och förbarma mig över den jag förbarmar mig över.*¹⁶ Det beror alltså inte på människans vilja eller strävan utan på Guds barmhärtighet. ¹⁷ Skriften säger ju till farao: Just därför lät jag dig uppstå, för att visa min makt på dig och för att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden.* ¹⁸ Alltså är han barmhärtig mot vem han vill och förhärdar vem han vill.

¹⁹ Nu säger du kanske till mig: Varför klandrar han oss då? Vem kan stå emot hans vilja? ²⁰ Du människa, vem är då du som ifrågasätter Gud? Det som formas kan väl inte säga till den som formar det: Varför gjorde du mig sådan? ²¹ Har inte krukmakaren den rätten över leran att av samma klump göra ett kärl för hedrande ändamål och ett annat för mindre hedrande?

²² Men tänk om Gud, trots att han ville visa sin vrede och uppenbara sin makt, ändå med stort tålamod har burit* vredens kärl som var färdiga att förstöras? ²³ Och om han gjorde det för att uppenbara sin rika härlighet på barmhärtighetens kärl, som han i förväg har berett för härligheten? ²⁴ Till att vara sådana har han kallat oss, inte bara från judarna utan också från hednafolken. ²⁵ Så säger han genom Hosea: De som inte var mitt folk ska jag kalla mitt folk, och den oälskade ska jag kalla min älskade.*²⁶Och på platsen där det sades till dem: Ni är inte mitt folk, ska de kallas den levande Gudens barn.*

²⁷ Men Jesaja utropar om Israel: Även om Israels barn vore talrika som havets sand, ska bara en rest bli frälst. ²⁸Snabbt och slutgiltigt ska Herren hålla räkenskap på jorden.*²⁹ Jesaja har också förutsagt: Hade inte Herren Sebaot* lämnat kvar några ättlingar åt oss, då hade vi blivit som Sodom, vi hade liknat Gomorra.*

Israels egenrättfärdighet

³⁰ Vad ska vi då säga? Jo, att hedningarna som inte strävade efter rättfärdighet vann rättfärdighet, den rättfärdighet som kommer av tro. ³¹ Israel däremot, som strävade efter en lag som ger rättfärdighet, har inte nått fram till den lagen. ³² Varför? För att de inte sökte rättfärdigheten genom tro, utan genom gärningar. De snubblade på stötestenen, ³³ så som det står skrivet: Se, jag lägger i Sion en stötesten och en klippa till fall. Men den som tror på honom ska inte stå där med skam*.