Svenska Folkbibeln
Dom och frälsning i Israels historia
Lyssna, mitt folk,
till min undervisning,
vänd era öron till min muns ord!
för att tala visdomsord*,
lägga fram gåtor från gången tid.
vad våra fäder berättat för oss
För det kommande släktet
förkunnar vi Herrens lov,
hans makt och de under han gjort.
ett vittnesbörd i Jakob,
han gav sin undervisning i Israel
och befallde våra fäder
att lära ut den till sina barn,
för det kommande släktet,
de barn som skulle födas.
De i sin tur skulle
berätta för sina barn,
och inte glömmer Guds gärningar
utan följer hans bud.
ett trotsigt och upproriskt släkte
med opålitligt hjärta
och en ande trolös mot Gud.
beväpnade bågskyttar,
vände på stridens dag.
utan vägrade följa hans lag,
och undren han visat dem.
hade han gjort under
i Egyptens land, på Soans mark*.
och förde dem igenom,
han lät vattnet stå som en mur.
med molnskyn om dagen
och med eldsken
hela natten.
och lät dem dricka
som ur väldiga hav,
ur klippan
och vatten skölja ner
som strömmar.
mot honom,
de gjorde uppror
mot den Högste i öknen.
genom att kräva mat efter sitt begär.
"Kan Gud duka ett bord i öknen?
så att vattnet flödade
och bäckar strömmade fram,
men kan han också ge bröd
eller skaffa kött åt sitt folk?"
blev han vred.
Eld blossade upp mot Jakob,
vrede vällde fram mot Israel,
och litade inte på hans frälsning.
åt skyarna i höjden
och öppnade himlens portar.
till mat
och gav dem säd från himlen.
han sände dem mat
så att de blev mätta.
komma från himlen
och styrde sunnanvinden dit
med sin makt.
som stoft,
bevingade fåglar som havets sand.
runt omkring deras* boningar.
han lät dem få vad de haft begär till.
medan maten ännu var
i deras mun,
Han dödade bland de starkaste
och slog ner Israels utvalda* män.
och trodde inte på hans under.
i tomhet
och deras år i plötslig skräck.
frågade de efter honom,
de vände om och sökte Gud.
att Gud den Högste
är deras befriare.
med sina ord,
de ljög för honom med sin tunga.
mot honom,
de var inte trogna
mot hans förbund.
och försonar skuld,
han vill inte förgöra.
Ofta höll han tillbaka sin vrede
och lät inte hela sin glöd
bryta fram.
en vind* som försvinner
och inte kommer åter.
i öknen
och bedrövade honom
i ödemarken!
och kränkte Israels Helige.
eller dagen då han befriade dem
från fienden,
och sina under på Soans mark.
till blod
så att de inte kunde dricka
ur bäckarna.
som förtärde dem
och grodor som förstörde för dem,
och deras skördar åt gräshoppor.
med hagel
och deras fikonträd med skyfall*,
och deras hjordar åt blixtar.
harm, vrede och nöd,
en skara av olycksänglar.
han skonade inte deras själ
från döden
utan utlämnade deras liv åt pesten.
livskraftens förstling
i Hams hyddor.
som en fårflock
och förde dem som en hjord
genom öknen.
de behövde inte vara rädda,
deras fiender svaldes av havet.
till det berg som hans högra hand
hade vunnit.
framför dem,
han gav dem deras land
som arvedel
och lät Israels stammar bo
i deras hyddor.
Gud den Högste,
de höll inte fast
vid hans vittnesbörd.
som sina fäder,
de gav vika som en opålitlig båge.
med sina offerhöjder
och kränkte honom
med sina avgudabilder.
han förkastade Israel med all kraft.
60
Han övergav sin boning i Shilo*,
det tält han rest bland människorna.
och sin ära* i fiendehand.
han blev vred på sin arvedel.
deras unga kvinnor
blev utan brudsång.
deras änkor kunde inte
hålla dödsklagan.
som en hjälte bedövad av vin.
och drog evig skam över dem.
och utvalde inte Efraims stam,
Sions berg som han älskar.
hög som himlen,
grundade den likt jorden för evigt.
och tog honom från fårens fållor,
och satte honom till herde
för Jakob, sitt folk,
för Israel, sin arvedel.
och ledde dem
med förståndig hand.