Kärlekens väg

Kapitel 13

¹ Om jag talade
både människors
och änglars språk
men inte hade kärlek,
vore jag endast
en ljudande malm
eller en skrällande cymbal.*
² Och om jag ägde
profetisk gåva
och kände alla hemligheter
och hade all kunskap,
och om jag hade all tro
så att jag kunde flytta berg
men inte hade kärlek,
så vore jag ingenting.
³ Och om jag delade ut
allt vad jag ägde
och om jag offrade min kropp
till att brännas,*
men inte hade kärlek,
så skulle jag ingenting vinna.
⁴ Kärleken är tålig och mild,
kärleken avundas inte,
den skryter inte,
den är inte uppblåst,
⁵ den uppför sig inte illa,
den söker inte sitt,
den brusar inte upp,
den tillräknar inte det onda.
⁶ Den gläder sig inte
över orättfärdigheten
men har sin glädje i sanningen.
⁷ Den fördrar allting,
den tror allting,
den hoppas allting,
den uthärdar allting.
⁸ Kärleken upphör aldrig.
Men profetiorna skall upphöra
och tungomålstalen skall tystna
och kunskapen skall förgå.
⁹ Ty vi förstår till en del
och profeterar till en del,
¹⁰ men när det fullkomliga
kommer, skall det förgå
som är till en del.
¹¹ När jag var barn,
talade jag som ett barn,
tänkte jag som ett barn,
och förstod jag som ett barn.
Men sedan jag blivit man,
har jag lagt bort det barnsliga.
¹² Nu ser vi en gåtfull spegelbild,*
men då skall vi se
ansikte mot ansikte.
Nu förstår jag endast till en del,
men då skall jag känna fullkomligt,
liksom jag själv har blivit
fullkomligt känd.
¹³ Nu består tron, hoppet och
kärleken, dessa tre,
men störst av dem är kärleken.