Paulus tal till folket

Kapitel 22

¹ "Bröder och fäder, lyssna på vad jag har att säga er till mitt försvar."² När de hörde att han talade till dem på hebreiska, blev det tystare. Och han fortsatte:³ "Jag är jude, född i Tarsus i Cilicien och uppvuxen här i staden. Vid Gamaliels fötter blev jag grundligt undervisad i vår fäderneärvda lag, och jag var lika ivrig att tjäna Gud som ni allesammans är i dag.⁴ Jag förföljde 'den vägen' ända till döds och grep både män och kvinnor och satte dem i fängelse.⁵ Det kan översteprästen och hela Stora rådet intyga. Av dem fick jag med mig brev till bröderna* i Damaskus och for dit för att gripa också dem som fanns där och föra dem till Jerusalem, där de skulle få sitt straff.
⁶ Men då jag var på väg och närmade mig Damaskus, omgavs jag vid middagstiden plötsligt av ett starkt sken från himlen.⁷ Jag föll till marken och hörde en röst säga till mig: Saul, Saul, varför förföljer du mig?⁸ Jag frågade: Vem är du, Herre? Han svarade: Jag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer.⁹ De som var med mig såg visserligen ljuset, men rösten som talade till mig uppfattade de inte.¹⁰ Jag frågade: Vad skall jag göra, Herre? Herren sade till mig: Stig upp och gå in i Damaskus! Där skall du få veta allt som du är utsedd att göra.¹¹ Men då jag på grund av strålglansen från det ljusskenet inte kunde se, tog mina följeslagare mig vid handen, och jag kom in i Damaskus.
¹² Ananias, en from och lagtrogen man som alla judar i staden talade väl om,¹³ kom till mig och ställde sig vid min sida och sade: Saul, min broder, du får din syn igen! Och i samma ögonblick kunde jag se honom.¹⁴ Då sade Ananias: Våra fäders Gud har utvalt dig till att lära känna hans vilja och till att se den Rättfärdige och höra hans röst.¹⁵ Ty du skall vara hans vittne inför alla människor och vittna om vad du har sett och hört.¹⁶ Och nu, varför tvekar du? Stå upp och låt dig döpas och tvättas ren från dina synder och åkalla hans namn.
¹⁷ När jag senare hade återvänt till Jerusalem och bad i templet, kom jag i hänryckning,¹⁸ och jag såg honom och hörde honom säga till mig: Skynda dig och lämna genast Jerusalem, ty här kommer de inte att ta emot ditt vittnesbörd om mig.¹⁹ Jag sade: Herre, de vet att jag i den ena synagogan efter den andra lät fängsla och piska dem som trodde på dig.²⁰ Och när ditt vittne Stefanus blod blev utgjutet, stod jag själv där. Jag hade gått med på det och vaktade kläderna åt dem som dödade honom.²¹ Då sade han till mig: Gå! Jag skall sända dig ut till hedningarna långt borta."

Paulus hos befälhavaren

²² Så långt hade de lyssnat på honom, men nu skrek de: "Bort från jorden med en sådan människa! Han bör inte få leva."²³ Och de skrek, slet av sig kläderna och kastade upp damm i luften.²⁴ Befälhavaren gav då order om att Paulus skulle föras in i fästningen och att han skulle förhöras under gisselslag, så att man fick veta varför de skrek så mot honom.²⁵ När man hade sträckt ut honom och skulle gissla honom, sade Paulus till officeren som stod där: "Får ni gissla en romersk medborgare som inte ens har blivit dömd?"²⁶ Så snart officeren hörde det, gick han till befälhavaren och berättade det och sade: "Vad tänker du göra? Den här mannen är romersk medborgare."²⁷ Då gick befälhavaren och frågade honom: "Säg mig, är du verkligen romersk medborgare?" Paulus svarade: "Ja."²⁸ Befälhavaren sade: "Jag fick betala en stor summa pengar för detta medborgarskap." Paulus svarade: "Men jag är född med det".²⁹ De som skulle förhöra honom drog sig genast tillbaka. Också befälhavaren blev förskräckt, då han fick veta att Paulus var romersk medborgare, eftersom han hade låtit fängsla honom.³⁰ Nästa dag ville han få klart besked om vad judarna anklagade Paulus för. Han lät därför ta av honom bojorna och befallde att översteprästerna och hela Stora rådet skulle samlas. Sedan förde han ner Paulus och ställde honom inför dem.