Kapitel 29
1 Job fortsatte sin utläggning. Han sade:2 O, att jag vore som i förgångna månader,som i de dagar då Gud vakade över mig,
3 då hans lykta sken
över mitt huvudoch jag i hans ljus
gick fram i mörkret,
4 då jag var i min krafts dagar,då Guds godhet
vilade över mitt hus,
5 då den Allsmäktige
ännu var med mig,och mina barn
fanns runt omkring mig,
6 då mina fötter badade i gräddmjölkoch klippan göt ut bäckar av olja för mig.
7 När jag gick till porten i stadenoch intog min plats på torget,
8 då drog sig de unga tillbaka
när de såg mig,och de gamla reste sig
och blev stående.
9 Stormännen höll tillbaka sina ordoch lade handen på munnen.
10 Furstarnas röst tystnade,tungan fastnade vid deras gom.
11 Varje öra som hörde mig
prisade mig,varje öga som såg mig
lovordade mig.
12 Ty jag räddade den fattige
som ropade,och den faderlöse
som ingen hjälpare hade.
13 Den döende välsignade mig,änkans hjärta uppfyllde jag
med jubel.
14 I rättfärdighet klädde jag mig,den var min klädnad.Rättvisan var min mantel
och huvudbonad.
15 Jag var ögon åt den blindeoch fötter åt den halte.
16 Jag var en fader åt de nödställda,och den okändes sak redde jag ut.
17 Jag krossade
den orättfärdiges käkaroch ryckte rovet undan hans tänder.
18 Jag tänkte då:"I mitt eget bo kommer jag att dö,mina dagar skall bli många
som sanden.
19 Min rot sträcker sig till vatten,och i mina grenar
faller nattens dagg.
20 Min ära förnyas ständigt,och min båge är alltid ny
i min hand."
21 De lyssnade på mig och väntade,de var tysta inför mitt råd.
22 Efter mig talade ingen,och mina ord vederkvickte dem.
23 De väntade på mig som på regn,de öppnade sin mun
som efter vårregn.
24 Jag log mot dem
när de misströstade,och mitt ansiktes ljus tog de emot.
25 Jag valde väg åt dem
och satt främst,jag tronade som en kung
bland sitt manskap,likt en som tröstade de sörjande.