Kapitel 29

¹ Job fortsatte sin utläggning. Han sade:

² O, att jag vore som i förgångna månader,som i de dagar då Gud vakade över mig,
³ då hans lykta sken
över mitt huvudoch jag i hans ljus
gick fram i mörkret,
⁴ då jag var i min krafts dagar,då Guds godhet
vilade över mitt hus,
⁵ då den Allsmäktige
ännu var med mig,och mina barn
fanns runt omkring mig,
⁶ då mina fötter badade i gräddmjölkoch klippan göt ut bäckar av olja för mig.

⁷ När jag gick till porten i stadenoch intog min plats på torget,
⁸ då drog sig de unga tillbaka
när de såg mig,och de gamla reste sig
och blev stående.
⁹ Stormännen höll tillbaka sina ordoch lade handen på munnen.
¹⁰ Furstarnas röst tystnade,tungan fastnade vid deras gom.
¹¹ Varje öra som hörde mig
prisade mig,varje öga som såg mig
lovordade mig.
¹² Ty jag räddade den fattige
som ropade,och den faderlöse
som ingen hjälpare hade.
¹³ Den döende välsignade mig,änkans hjärta uppfyllde jag
med jubel.
¹⁴ I rättfärdighet klädde jag mig,den var min klädnad.Rättvisan var min mantel
och huvudbonad.
¹⁵ Jag var ögon åt den blindeoch fötter åt den halte.
¹⁶ Jag var en fader åt de nödställda,och den okändes sak redde jag ut.
¹⁷ Jag krossade
den orättfärdiges käkaroch ryckte rovet undan hans tänder.

¹⁸ Jag tänkte då:"I mitt eget bo kommer jag att dö,mina dagar skall bli många
som sanden.
¹⁹ Min rot sträcker sig till vatten,och i mina grenar
faller nattens dagg.
²⁰ Min ära förnyas ständigt,och min båge är alltid ny
i min hand."

²¹ De lyssnade på mig och väntade,de var tysta inför mitt råd.
²² Efter mig talade ingen,och mina ord vederkvickte dem.
²³ De väntade på mig som på regn,de öppnade sin mun
som efter vårregn.
²⁴ Jag log mot dem
när de misströstade,och mitt ansiktes ljus tog de emot.
²⁵ Jag valde väg åt dem
och satt främst,jag tronade som en kung
bland sitt manskap,likt en som tröstade de sörjande.