Job avslutar sitt svar

på Bildads första tal

Kapitel 10

¹ Jag är utled på livet,
jag vill släppa loss
min klagan,
jag talar i min själs bedrövelse.
² Jag vill säga till Gud:
Fördöm mig inte.Låt mig veta varför du anklagar mig.
³ Gläds du åt att förtrycka,att förkasta dina händers verkoch låta ditt ljus skina
över de ogudaktigas rådslag?
⁴ Har du ögon
som en varelse av kött,
ser du så som människor ser?
⁵ Är dina dagar
som en människas dagar,dina år som en mans levnadstid?
⁶ Du letar ju efter min missgärningoch söker min synd,
⁷ du som vet att jag är oskyldigoch att ingen kan rädda
ur din hand.

⁸ Dina händer har format mig
och gjort varje del av mig,
och ändå vill du fördärva mig!
⁹ Tänk på hur du formade mig som lera,och nu låter du mig bli stoft igen!
¹⁰ Du hällde ut mig som mjölkoch lät mig stelna som ost.
¹¹ Du klädde mig med hud och köttoch vävde mig samman
av ben och senor.
¹² Liv och nåd gav du mig,din omsorg bevarade min ande.

¹³ Men detta gömde du i ditt hjärta- jag vet att du tänkte så -
¹⁴ att om jag syndade,
skulle du vakta på migoch inte lämna min missgärning ostraffad.
¹⁵ Ve mig, om jag är skyldig!Om jag är oskyldig, kan jag ändå inte lyfta mitt huvud,ty jag fylls av skam
och skådar min ofärd.
¹⁶ Och höjde jag huvudet
skulle du jaga mig som ett lejonoch åter utföra din makts under på mig.
¹⁷ Nya vittnen mot mig
skulle du föra framoch alltmer låta mig känna
din vrede.Du skulle sända här efter här
mot mig.
¹⁸ Varför tog du mig ut ur moderlivet?Om jag ändå hade dött
innan något öga såg mig,
¹⁹ om jag ändå aldrig hade varit till,utan förts från moderlivet
till graven!
²⁰ Min tid är kort,låt mig vara, lämna mig i fred,så att jag får en stunds glädje,
²¹ innan jag går bort
för att aldrig komma åter,till mörkrets och dödsskuggans land,
²² till ett land med dunkel
som djupaste natt,till dödsskugga och förvirring,där ljuset är som djupaste natt.