Psalm 132

Davids löfte och Herrens löfte

¹ En vallfartssång.

Tänk, Herre, på David,på allt han fick utstå,
² han som svor Herren en edoch gjorde ett löfte
åt den Starke i Jakob:
³ "Jag skall inte gå in i min hyddaoch inte lägga mig på min bädd,
⁴ jag skall inte unna mina ögon sömneller mina ögonlock slummer,
⁵ förrän jag har funnit en plats
åt Herren,en boning åt den Starke i Jakob."
⁶ Vi hörde det i Efrata,vi fick veta det i skogsbygden.
⁷ Låt oss gå in i hans boningoch tillbe vid hans fotapall.
⁸ Stå upp, Herre,
och kom till din viloplats,du och din makts ark.
⁹ Dina präster skall vara klädda
i rättfärdighet,och dina fromma skall jubla.
¹⁰ För din tjänare Davids skullmå du inte visa bort din smorde.

¹¹ Herren har svurit David en ed,en sann ed som han ej
skall ta tillbaka:"Av din livsfrukt
skall jag sätta kungar på din tron.
¹² Om dina barn håller mitt förbundoch mitt vittnesbörd
som jag skall lära dem,då skall också deras barnfå sitta på din tron till evig tid."

¹³ Ty Herren har utvalt Sion,där vill han ha sin boning.
¹⁴ "Detta är min viloplats till evig tid.Här skall jag bo,
och hit längtar jag.
¹⁵ Sions förråd
skall jag rikligt välsigna,de fattiga skall jag mätta med bröd.
¹⁶ Prästerna skall jag klä i frälsning,och de fromma skall jubla högt.
¹⁷ Där skall jag låta ett horn
skjuta upp åt David,jag har tillrett en lampa
åt min smorde.
¹⁸ Hans fiender skall jag klä i skam,men på honom
skall hans krona glänsa."