Jakob kommer till Laban

¹ Sedan fortsatte Jakob sin färd till Österlandet. ² Där fick han se en brunn på fältet, och vid den låg tre fårhjordar. Ur den brunnen brukade man nämligen ge hjordarna vatten. Stenen* som låg över brunnens öppning var stor. ³ Därför brukade man först samla alla hjordarna där och sedan rulla bort stenen från öppningen till brunnen och ge fåren vatten. Därefter lade man tillbaka stenen på sin plats över brunnens öppning.

⁴ Jakob frågade männen: ”Mina bröder, varifrån är ni?” De svarade: ”Vi är från Harran.” ⁵ Då sade han till dem: ”Känner ni Laban, Nahors son*?” ”Honom känner vi”, svarade de. ⁶ Han frågade dem vidare: ”Är det väl med honom?” De svarade: ”Ja, det är väl. Och där kommer hans dotter Rakel med fåren*.” ⁷ Jakob sade: ”Det är ju fortfarande full dag, det är inte tid än att samla in boskapen. Ge fåren vatten och för dem ut på bete igen.” ⁸ Men de svarade: ”Vi kan inte göra det förrän alla hjordarna har samlats och de har rullat bort stenen från brunnens öppning. Då ger vi fåren vatten.”

⁹ Medan han talade med dem kom Rakel dit med sin fars får, för hon brukade vakta dem. ¹⁰ När Jakob fick se sin morbror Labans dotter Rakel komma med Labans får, gick han fram och rullade bort stenen från öppningen till brunnen och gav vatten åt sin morbror Labans får. ¹¹ Och Jakob kysste Rakel* och brast i gråt. ¹² Han berättade för Rakel att han var hennes fars släkting och att han var Rebeckas son. Då sprang hon i väg och berättade det för sin far.

¹³ När Laban fick höra om sin systerson Jakob skyndade han sig emot honom, tog honom i famn och kysste honom och förde honom in i sitt hus. Jakob berättade för Laban allt som hade hänt honom. ¹⁴ Och Laban sade till honom: ”Du är verkligen av samma kött och blod som jag!” Så stannade han hos honom en månad.

Jakob tar tjänst hos Laban

¹⁵ Laban sade till Jakob: ”Du är ju min släkting. Ska du arbeta åt mig för ingenting? Säg mig vad du vill ha i lön.” ¹⁶ Laban hade två döttrar. Den äldre hette Lea och den yngre Rakel. ¹⁷ Leas ögon var matta*, men Rakel var välväxt och vacker att se på. ¹⁸ Och Jakob älskade Rakel. Därför sade han: ”Jag kan arbeta för dig i sju år* för Rakel, din yngre dotter.” ¹⁹ Laban svarade: ”Det är bättre att jag ger henne till dig än till någon annan. Stanna kvar hos mig.” ²⁰ Så arbetade Jakob i sju år för Rakel, men för honom var det bara som några dagar eftersom han älskade henne.

²¹ När tiden hade gått sade Jakob till Laban: ”Ge mig min hustru, för nu är tiden inne. Låt mig gå in till henne.” ²² Då samlade Laban allt folket på orten och ordnade en fest. ²³ Men när kvällen kom tog han sin dotter Lea och förde henne till honom, och han gick in till henne. ²⁴ Och Laban gav sin slavinna Silpa till tjänsteflicka åt sin dotter Lea.

²⁵ På morgonen fick Jakob se att det var Lea. Då sade han till Laban: ”Vad har du gjort mot mig? Var det inte för Rakel jag arbetade hos dig? Varför har du bedragit* mig?” ²⁶ Laban svarade: ”Här på vår ort brukar man inte ge bort den yngre* före den äldre. ²⁷ Fullfölj nu Leas bröllopsvecka*. Sedan ska vi ge dig den andra också mot att du arbetar åt mig i sju år till.”

²⁸ Jakob gick med på det och fullföljde hennes bröllopsvecka. Sedan gav han honom sin dotter Rakel till hustru. ²⁹ Och Laban gav sin slavinna Bilha till tjänsteflicka åt sin dotter Rakel. ³⁰ Så gick Jakob in till Rakel också, och han älskade Rakel mer än Lea.* Sedan arbetade han hos honom i sju år till.

Jakobs barn

³¹ Men när Herren såg att Lea inte var älskad, gjorde han henne fruktsam medan Rakel var ofruktsam. ³² Lea blev havande och födde en son som hon gav namnet Ruben*, för hon sade: ”Herren har sett mitt lidande. Nu kommer min man att älska mig.”

³³ Och hon blev havande igen och födde en son. Då sade hon: ”Herren har hört att jag inte är älskad. Därför har han gett mig den också.” Och hon gav honom namnet Simeon*.

³⁴ Sedan blev hon havande igen och födde en son. Då sade hon: ”Nu ska äntligen min man hålla sig till mig. Jag har ju fött honom tre söner.” Därför fick han heta Levi*.

³⁵ Och hon blev havande igen och födde en son. Då sade hon: ”Nu vill jag tacka Herren.” Därför gav hon honom namnet Juda*. Sedan slutade hon föda.