Samuels död

¹ Samuel dog, och hela Israel samlades och höll dödsklagan efter honom. De begravde honom i hans hem i Rama.

David och Abigail

David bröt upp och drog ner till Parans öken. ² I Maon fanns det en man som hade sin boskapsskötsel i Karmel*. Mannen var mycket rik, han ägde tretusen får och ettusen getter, och nu höll han på att klippa sina får i Karmel. ³ Mannen hette Nabal, och hans hustru hette Abigail.* Hon var klok och vacker, han var hård och ond i det han gjorde. Han var en ättling till Kaleb.

⁴ När nu David var i öknen och fick höra att Nabal klippte sina får, ⁵ sände han i väg tio unga män och sade till dem: ”Gå upp till Karmel och bege er till Nabal och hälsa honom i mitt namn ⁶ och säg: Må du leva! Frid vare med dig, frid vare med ditt hus och frid vare med allt vad du har. ⁷ Jag har hört att du har fårklippning* på gång. Nu är det så att dina herdar har varit hos oss utan att vi gjort dem något ont och utan att något har kommit bort för dem under hela tiden de har varit i Karmel. ⁸ Fråga dina tjänare, så berättar de det själva för dig. Låt nu mina unga män finna nåd för dina ögon. Vi har ju kommit hit på en glädjedag, så ge gärna vad du har till hands till dina tjänare och din son David.”

⁹ När Davids män kom dit sade de allt detta till Nabal i Davids namn. Sedan väntade de. ¹⁰ Men Nabal svarade Davids tjänare: ”Vem är David, vem är Ishais son? Nu för tiden är det många tjänare som rymmer från sina herrar. ¹¹ Skulle jag ta mitt bröd och mitt vatten* och mitt kött som jag slaktat för mina fårklippare, och ge till män som jag inte vet varifrån de är?”

¹² Då vände Davids män och gick sin väg. När de kom tillbaka berättade de allt detta för David. ¹³ Och David sade till sina män: ”Spänn på er svärden!” Var och en spände på sig sitt svärd, och David spände på sig sitt. Omkring fyrahundra man följde med David upp, medan tvåhundra stannade vid trossen.

¹⁴ En av tjänarna berättade för Nabals hustru Abigail: ”Se, David sände hit budbärare från öknen och lät hälsa vår herre, men han snäste av dem. ¹⁵ Men dessa män har varit väldigt goda mot oss. Vi led aldrig någon orätt och inget kom bort för oss under hela tiden vi drog omkring med dem där ute på marken. ¹⁶ De var en mur för oss både dag och natt under hela tiden vi var med dem och vaktade hjorden. ¹⁷ Tänk nu och se vad du kan göra, för olyckan hänger över vår herre och hela hans hus. Han är ju så ond att ingen kan prata med honom.”

¹⁸ Då skyndade sig Abigail och tog tvåhundra bröd, två läglar vin, fem tillredda får, fem seamått rostade ax*, etthundra russinkakor och tvåhundra fikonkakor och lastade det på åsnor. ¹⁹ Hon sade till sina tjänare: ”Gå före mig, så kommer jag efter er.” Men hon berättade inget för sin man.

²⁰ När hon nu red på sin åsna och var på väg ner i en bergsravin, då kom David och hans män ner mot henne så att hon mötte dem. ²¹ David hade sagt: ”Det var meningslöst att jag skyddade allt han har där i öknen så att inget försvann av allt han äger. Han har lönat gott med ont. ²² Må Gud straffa Davids fiender* både nu och i framtiden: Jag tänker inte låta en enda man* av alla dem som är hans leva till morgonen.”

²³ När Abigail fick se David, steg hon genast ner från åsnan och föll ner på sitt ansikte inför David och bugade sig mot marken. ²⁴ Hon föll ner för hans fötter och sade: ”Det är jag, min herre, som bär skulden. Men låt din tjänarinna få tala till dig, och lyssna till din tjänarinnas ord. ²⁵ Herre, bry dig inte om denne onde Nabal, för han är som hans namn betyder. Dåre heter han, och dårskap är han full av. Men jag, din tjänarinna, såg inte männen som du, min herre, sände.

²⁶ Och nu, min herre, så sant Herren lever och så sant du själv lever: Herren har hindrat dig från att dra på dig blodskuld och ta rätten i egna händer. Må nu dina fiender och de som söker min herres olycka bli som Nabal. ²⁷ Och låt nu denna välsignelsegåva som din tjänarinna har med till min herre ges åt männen som följer min herre. ²⁸ Förlåt din tjänarinna vad hon har brutit. För Herren ska sannerligen bygga åt min herre ett hus som består, eftersom min herre utkämpar Herrens krig, och inget ont ska finnas hos dig under hela ditt liv. ²⁹ Om någon står upp för att förfölja dig och vill döda dig, ska min herres liv vara inknutet i livets knyte* hos Herren din Gud. Men dina fienders liv ska han lägga i sin slunga och slunga bort. ³⁰ När Herren gör för min herre allt det goda som han sagt om dig och sätter dig till furste över Israel, ³¹ ska det här inte bli en stötesten för dig eller till samvetskval för min herre, att min herre spillt oskyldigt blod och tagit rätten i egna händer. När Herren gör gott mot min herre, tänk då på din tjänarinna.”

³² Då sade David till Abigail: ”Välsignad är Herren, Israels Gud, som i dag sände dig för att möta mig! ³³ Välsignad är din klokhet och välsignad är du själv som i dag har hindrat mig från att dra på mig blodskuld och ta rätten i egna händer! ³⁴ Men så sant Herren, Israels Gud, lever, han som har hindrat mig från att göra dig illa: Hade du inte skyndat mig till mötes, skulle i gryningen inte en man ha funnits kvar av Nabals hus.” ³⁵ Sedan tog David emot vad hon hade fört med sig till honom, och han sade till henne: ”Gå hem i frid! Se, jag har lyssnat till dina ord och gör som du vill.”

³⁶ När Abigail kom hem till Nabal, hade han ställt till med en fest i sitt hus och festade som en kung. Nabals hjärta var glatt och han var kraftigt berusad. Därför sade hon inget alls, stort eller smått, till honom förrän på morgonen när det ljusnade. ³⁷ Men när det blev morgon och ruset hade gått ur Nabal, berättade hans hustru för honom vad som hade hänt. Då blev hans hjärta som dött i honom, och han blev som sten. ³⁸ Omkring tio dagar senare slog Herren Nabal så att han dog.

³⁹ När David fick höra att Nabal var död, sade han: ”Välsignad är Herren, som har försvarat min sak mot Nabal som skymfade mig och bevarat sin tjänare från att göra något ont. Herren har låtit Nabals ondska drabba hans eget huvud!” Och David sände bud till Abigail och hälsade att han gärna ville få henne till hustru. ⁴⁰ När Davids tjänare kom till Abigail i Karmel sade de till henne: ”David har sänt oss till dig för att få dig som sin hustru.” ⁴¹ Då reste hon sig och föll ner till marken på sitt ansikte och sade: ”Se, här är din tjänarinna. Låt mig tjäna med att tvätta fötterna på min herres tjänare.” ⁴² Därefter reste hon sig snabbt och satt upp på åsnan. Så gjorde också de fem unga flickor som gick med henne. Hon följde med Davids sändebud och blev hans hustru.

⁴³ David hade också tagit Ahinoam från Jisreel till hustru, och båda var nu hans hustrur. ⁴⁴ Men Saul hade gett sin dotter Mikal, Davids hustru, åt Palti, Laishs son, från Gallim.