Guds löfte till David

¹ När kungen nu satt i sitt hus och Herren hade gett honom ro från alla hans fiender runt omkring, ² sade han till profeten Natan: ”Här bor jag i ett hus av cederträ, medan Guds ark bor i ett tält.” ³ Natan sade till kungen: ”Gå och gör allt som ligger på ditt hjärta, för Herren är med dig.”

⁴ Men den natten kom Herrens ord till Natan: ⁵ ”Gå och säg till min tjänare David: Så säger Herren: Skulle du bygga mig ett hus att bo i? ⁶ Jag har inte bott i något hus från den dag jag förde Israels barn upp ur Egypten ända till i dag, utan jag har flyttat omkring i ett tält, i ett tabernakel. ⁷ Har jag någonsin där jag flyttat omkring med alla Israels barn talat och sagt så till någon enda av Israels stammar, någon som jag satt till herde för mitt folk Israel: Varför har ni inte byggt mig ett hus av cederträ?

⁸ Nu ska du säga så till min tjänare David: Så säger Herren Sebaot: Det var jag som hämtade dig från betesmarken där du följde fåren, till att bli furste över mitt folk Israel. ⁹ Jag har varit med dig på alla dina vägar och utrotat alla dina fiender för dig, och jag ska göra dig ett stort namn, som de största namnen på jorden. ¹⁰ Jag ska bereda en plats åt mitt folk Israel och plantera det så att det får bo kvar och inte oroas mer. Onda människor ska inte förtrycka det mer som förr, ¹¹ sedan tiden då jag satte domare över mitt folk Israel. Jag ska låta dig få ro från alla dina fiender.

Nu förkunnar Herren för dig att Herren ska bygga ett hus åt dig. ¹² När din tid är slut och du vilar hos dina fäder ska jag efter dig upphöja din avkomling som ska utgå ur ditt liv, och jag ska befästa hans kungadöme. ¹³ Han ska bygga ett hus åt mitt namn, och jag ska befästa hans kungatron för evigt. ¹⁴ Jag ska vara hans far och han ska vara min son. Gör han något orättfärdigt ska jag straffa honom med människors ris och med plågor som drabbar människors barn. ¹⁵ Men min nåd ska inte vika från honom, så som jag lät den vika från Saul, som jag lät vika för dig. ¹⁶ Ditt hus och ditt kungadöme ska bestå inför mig till evig tid. Din tron ska vara befäst för evig tid.”

Davids bön

¹⁷ Alla dessa ord och hela denna uppenbarelse talade Natan till David. ¹⁸ Då gick kung David in och satte sig inför Herrens ansikte och sade: ”Vem är jag, Herre Gud, och vad är mitt hus, eftersom du har fört mig ända hit? ¹⁹ Och ändå var det för lite i dina ögon, Herre Gud.

Nu har du också talat om din tjänares hus i framtiden, och detta till undervisning för människorna, Herre Gud. ²⁰ Vad ska David säga mera till dig? Du känner din tjänare, Herre Gud. ²¹ För ditt ords skull och efter ditt hjärta har du gjort allt detta stora och gjort det känt för din tjänare. ²² Därför är du stor, Herre Gud, för ingen är som du, och det finns ingen annan Gud än du efter allt vi har hört med våra öron. ²³ Finns det något enda folk på jorden som ditt folk Israel, det som Gud själv kom och friköpte åt sig som sitt eget, för att göra sitt namn känt? Du har gjort storverk för dem och förunderliga ting för ditt land och inför ögonen på ditt folk som du friköpt från Egypten, från hednafolken och deras gudar. ²⁴ Du har gjort ditt folk Israel till ditt folk för evig tid, och du, Herre, har blivit deras Gud.

²⁵ Så uppfyll nu, min Herre och Gud, för evigt det ord du har talat om din tjänare och om hans hus. Gör som du har lovat. ²⁶ Då ska ditt namn upphöjas för evigt och man ska säga: Herren Sebaot är Gud över Israel. Så ska din tjänare Davids hus bestå inför dig. ²⁷ För du, Herre Sebaot, Israels Gud, har uppenbarat för din tjänare och sagt: Jag ska bygga dig ett hus. Därför har din tjänare funnit frimodighet att be denna bön till dig.

²⁸ Och nu, Herre Gud, du är Gud, och dina ord är sanning, och du har lovat din tjänare detta goda. ²⁹ Var nu god och välsigna din tjänares hus så att det blir kvar inför dig för evigt. För du, Herre Gud, har talat, och genom din välsignelse ska din tjänares hus bli välsignat för evigt.”