Jobs första tal:
1 Sedan öppnade Job sin mun och förbannade sin födelsedag. 2 Han sade:
bli utplånad,
och natten som sade:
”En pojke är född.”
må Gud i höjden
inte fråga efter den
och inget dagsljus lysa över den.
återkräva den
och molnen sänka sig
över den.
Låt mörker slå den med skräck
under dagen.
av tjockaste mörker,
låt den inte räknas
bland årets dagar
eller få rum i månadernas krets.
låt inget jubel höras under den.
förbanna den,
de som kan mana fram Leviatan.
innan dagen gryr,
låt den förgäves vänta efter ljus,
låt den aldrig få se
gryningens strålar,
till min moders liv
och dolde inte olyckan
för mina ögon.
förgås när jag kom
ur min moders liv?
som tog emot mig,
varför bröst där jag fick dia?
jag hade sovit och vilat
och jordens rådsherrar
som byggde sig palatslika gravar,
och fyllde sina hus med silver.
som ett dödfött foster,
som ett barn
som aldrig såg ljuset?
där vilar de som uttömt sin kraft.
de hör inte slavdrivarens röst.
och slaven är fri från sin herre.
och liv åt plågade själar,
utan att den kommer
och söker den mer än någon skatt,
när de finner sin grav?
åt en man vars väg är dold,
åt den som är instängd av Gud?
mina sorgerop strömmar
som vatten,
har drabbat mig,
det jag fasade för kommer över mig.
ingen ro, ingen vila,
ångest kommer över mig.