Jonas otålighet och Herrens svar

¹ Men Jona tog mycket illa vid sig och blev arg. ² Han bad till Herren och sade: ”O Herre, var det inte det jag sade när jag var kvar i mitt land! Därför ville jag förekomma det och fly till Tarshish. Jag visste ju att du är en nådig och barmhärtig Gud, sen till vrede och stor i nåd och beredd att ångra det onda. ³ Ta nu mitt liv, Herre, för jag vill hellre dö än leva.” ⁴ Men Herren sade: ”Har du rätt att vara arg?”

⁵ Jona gick ut ur staden och satte sig öster om den. Där gjorde han sig en hydda och satt i skuggan under den för att se hur det skulle gå med staden. ⁶ Och Herren Gud lät en ricinbuske* växa upp över Jona för att ge skugga åt hans huvud och befria honom från hans missmod. Jona var mycket glad över ricinbusken.

⁷ Men dagen därpå, när gryningen kom, sände Gud maskar som angrep ricinbusken så att den vissnade ner. ⁸ När sedan solen gick upp sände Gud en brännande östanvind, och solen gassade på Jonas huvud så att han blev helt utmattad. Då önskade han sig döden och sade: ”Jag vill hellre dö än leva.”

⁹ Men Gud sade till Jona: ”Har du rätt att vara arg över ricinbusken?” Han svarade: ”Jag har rätt att vara så arg att jag kan dö.” ¹⁰ Då sade Herren: ”Du bryr dig om ricinbusken, som du inte har lagt någon möda på och inte har odlat, som kom till på en natt och försvann efter en natt. ¹¹ Skulle då inte jag bry mig om Nineve, den stora staden, där det finns mer än 120 000 människor som inte kan skilja mellan höger och vänster, och dessutom många djur?”