Kapitel 6

¹ Låt oss därför lämna bakom oss de första grunderna i Kristi lära och föras till fullkomlighet. Låt oss inte på nytt lägga grunden med omvändelse från döda gärningar och tro på Gud,² med undervisning om reningar* och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och en evig dom.³ Ja, detta vill vi göra, om Gud tillåter.⁴ Ty de som en gång tagit emot ljuset och smakat den himmelska gåvan, fått del av den helige Ande⁵ och smakat det goda Gudsordet och den kommande världens krafter⁶ men sedan avfallit, dem är det omöjligt att föra till ny omvändelse,* eftersom de själva på nytt korsfäster Guds Son och öppet hånar honom.⁷ Ty en åker som dricker regnet som ofta faller på den och som ger god gröda åt dem som den brukas för, den åkern får välsignelse från Gud.⁸ Men bär den törnen och tistlar är den värdelös, och förbannelsen är inte långt borta. Slutet blir att den bränns av.
⁹ Men när det gäller er, ni älskade, är vi övertygade om det bästa, vad som hör till er frälsning, fastän vi talar på detta sätt.¹⁰ Ty Gud är inte orättvis, så att han glömmer vad ni har gjort och vilken kärlek ni har visat hans namn genom att nu som tidigare tjäna de heliga.¹¹ Men vi önskar att var och en av er skall visa samma iver att bevara full visshet i hoppet ända till slutet,¹² så att ni inte blir tröga utan följer dem som genom tro och uthållighet får det utlovade arvet.

Guds löfte står fast

¹³ När Gud gav löftet åt Abraham svor han vid sig själv - han hade ju ingen högre att svära vid.¹⁴ Han sade: Jag skall rikligt välsigna dig och rikligt föröka dig.*¹⁵ Så fick Abraham efter tålig väntan vad Gud hade lovat.¹⁶ Människor svär ju vid den som är större än de själva, och eden bekräftar vad de sagt och gör slut på alla deras invändningar.¹⁷ Eftersom Gud ännu klarare ville visa för dem som skulle ärva det som var utlovat, hur orubbligt hans beslut är, bekräftade han sitt löfte med en ed.¹⁸ Så skulle vi genom två orubbliga uttalanden, i vilka Gud omöjligt kan ljuga, få en kraftig uppmuntran, vi som har sökt vår tillflykt i att hålla fast vid det hopp vi äger.¹⁹ I detta hopp har vi ett tryggt och säkert själens ankare som når innanför förlåten,*²⁰ dit Jesus för vår skull gick in och öppnade vägen för oss, när han blev överstepräst för evigt, en sådan som Melkisedek.