¹ Låt oss därför lämna bakom oss de första grunderna i Kristi lära och föras mot fullkomningen, och inte lägga grunden igen med omvändelse från döda gärningar och tro på Gud, ² med undervisning om dop* och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och evig dom. ³ Ja, så vill vi göra, om Gud tillåter.

⁴ De som en gång har tagit emot ljuset och smakat den himmelska gåvan, fått del av den helige Ande ⁵ och smakat Guds goda ord och den kommande världens krafter ⁶ men sedan avfallit*, dem går det inte att föra till ny omvändelse då de själva korsfäster Guds Son på nytt och hånar honom offentligt. ⁷ En åker som dricker det regn som ofta faller på den och som ger god skörd åt dem som den odlas för, den åkern får välsignelse från Gud. ⁸ Men bär den törnen och tistlar är den värdelös och farligt nära förbannelsen. Slutet blir att den bränns av.

⁹ Men när det gäller er, våra älskade, är vi övertygade om det bästa, det som för till frälsning, trots att vi talar på detta sätt. ¹⁰ Gud är inte orättvis, han glömmer inte vad ni har gjort och vilken kärlek ni visat hans namn genom att tjäna de heliga, nu som förr. ¹¹ Men vi önskar att ni var och en ska visa samma iver att bevara den fulla vissheten i hoppet ända till slutet, ¹² så att ni inte blir tröga utan följer dem som genom tro och tålamod får det utlovade arvet.

Guds löfte står fast

¹³ När Gud gav löftet till Abraham svor han vid sig själv, eftersom han inte hade någon högre att svära vid. ¹⁴ Han sade: Jag ska rikligt välsigna dig och rikligt föröka dig.*¹⁵ Så fick Abraham efter tålmodig väntan vad Gud hade lovat. ¹⁶ Människor svär vid den som är större än de själva, och eden blir en bekräftelse som gör slut på alla invändningar. ¹⁷ När Gud ännu klarare ville visa för löftets arvingar hur orubbligt hans beslut är, bekräftade han det med en ed.

¹⁸ Så skulle vi, genom två orubbliga uttalanden*, där Gud omöjligt kan ljuga, få en kraftig uppmuntran, vi som har sökt vår tillflykt i att hålla fast vid det hopp vi har framför oss. ¹⁹ Detta hopp har vi som ett tryggt och säkert själens ankare som når innanför förhänget*. ²⁰ Dit gick Jesus in och öppnade vägen för oss, när han blev överstepräst för evigt, på samma sätt som Melkisedek.