Svenska Folkbibeln
jag vill släppa fram
min klagan,
jag talar i min själs bitterhet.
Fördöm mig inte.
Låt mig veta varför du anklagar mig.
att förkasta dina händers verk
och låta ditt ljus skina
över de gudlösas rådslag?
ser du så som människor ser?
som en människas dagar,
dina år som en mans levnadstid?
och söker min synd,
och att ingen kan rädda ur din hand.
och gjort varje del av mig,
och ändå vill du fördärva mig!
som lera,
och nu låter du mig bli stoft igen!
och lät mig stelna som ost.
och vävde mig samman
av ben och senor.
din omsorg bevarade min ande.
– jag vet att du tänkte så –
skulle du vakta på mig
och inte lämna min skuld ostraffad.
Men är jag oskyldig
kan jag ändå inte lyfta mitt huvud,
för jag fylls av skam
och ser mitt lidande.
skulle du jaga mig som ett lejon
och åter visa din förunderliga
makt mot mig.
nya vittnen mot mig
och låta mig känna
din vrede mer och mer,
du skulle sända här efter här
mot mig.
Om jag ändå hade dött
innan något öga såg mig!
utan förts från moderlivet
till graven!
Låt mig vara, lämna mig i fred
så att jag får en stund av glädje
för att aldrig komma tillbaka,
till mörkrets
och dödsskuggans land,
som djupaste natt,
till dödsskugga och förvirring
där ljuset är som djupaste natt.