Svenska Folkbibeln
ett slitsamt liv på jorden?
Är inte hennes dagar
som daglönarens dagar?
som flämtar efter skugga,
som en daglönare
som väntar på sin lön.
har jag fått till arvedel,
nätter av vedermöda
har blivit min lott.
”När ska jag stiga upp?
När ska natten ta slut?”
Jag mättas av oro
ända till morgonen.
och med en skorpa som av jord,
min hud skrumpnar och faller av.
än vävarens spole,
de försvinner utan hopp.
att mitt öga inte längre
får se det goda.
ska inte mer iaktta mig,
om din blick söker mig
finns jag inte längre.
den som farit ner i dödsriket
kommer inte upp igen.
till sitt hus,
hans plats känner honom inte längre.
på min mun,
jag vill tala i min andes ångest,
jag vill klaga i min själs
bedrövelse.
eller ett havsodjur,
så att du måste sätta ut vakt
mot mig?
”Min bädd ska trösta mig,
min viloplats ska lindra min oro”,
och skräckslår mig med syner.
hellre dö än vara ett benrangel.
jag kommer inte att leva för evigt.
Låt mig vara,
för mina dagar är en vindfläkt.
att du gör så stor sak av henne,
ger akt på henne så noga,
prövar henne vart ögonblick?
ifrån mig,
ge mig tid att svälja min saliv?
du människornas bevakare?
Varför har du gjort mig
till din måltavla
och låtit mig bli en börda
för mig själv*?
och tar bort min skuld?
Snart ska jag ligga i stoftet,
du kommer att söka efter mig
men jag finns inte mer.