mina dagar slocknar,
graven väntar på mig.
av smädelser,
mitt öga ser ständigt
deras fiendskap.
vem annars kan ge mig
sitt handslag?
för insikt,
låt dem därför inte triumfera.
mot belöning,
på hans barn ska ögonen tyna bort.
bland folken,
jag är en man som man spottar
i ansiktet.
alla mina lemmar
är som en skugga.
den oskyldige blir upprörd
över de gudlösa.
håller fast vid sin väg,
och den som har rena händer
blir starkare.
jag finner ändå ingen vis bland er.
mina planer är krossade,
det som var mitt hjärtas begär.
och när mörkret bryter in säger de:
”Ljuset är nära.”
som min boning,
breda ut min bädd i mörkret,
”Du är min far”,
och till maskarna:
”Min mor, min syster” –
Vem kan se något hopp för mig?
till dödsrikets bommar,
sjunker vi ner tillsammans
i stoftet?