Sofars andra tal
1 Då tog Sofar från Naama till orda och sade:
jag är så upprörd.
måste jag höra,
men mitt förstånds ande
ger mig svar.
ända sedan människan
sattes på jorden,
att den gudlöses glädje
varar ett ögonblick?
stiger mot himlen
och hans huvud når till molnen,
som sin egen träck.
De som såg honom ska fråga:
”Var finns han?”
och ingen finner honom,
han jagas i väg
som en syn om natten.
ser honom aldrig mer,
hans plats får inte återse honom.
hans händer återlämna
hans rikedom.
av ungdomskraft,
men de ska ligga i stoftet
med honom.
och han gömmer den
under tungan,
och inte vill förlora den
utan förvarar den i sin mun,
och blir till ormgift
inom honom.
måste han kräkas upp,
Gud driver ut den ur hans buk.
giftormens tunga ska döda honom.
inget flöde av honung
och gräddmjölk.
vad han tjänat,
han får inte njuta av det
eller glädjas åt den rikedom
han vunnit,
han rövade åt sig hus
som han inte hade byggt.
han kan inte rädda sig
genom sina ägodelar.
därför ska hans framgång
inte bestå.
ska han drabbas av nöd,
lidande av alla slag
ska möta honom.
ska Gud sända sin vredes glöd
över honom,
och den ska träffa honom som regn.
ska kopparbågens pilar
genomborra honom.
och den blanka udden
ur sin galla,
då drabbar honom dödsångest.
på hans ägodelar.
En eld som ingen blåser på
ska förtära honom,
den ska ödelägga
det som finns kvar i hans tält.
och jorden reser sig mot honom.
som forsande vatten
på vredens dag.
får av Gud,
den lott Gud har bestämt.